Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28. 11 juli 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1890
33 8
Ty det är kvinnans heliga mission Han står på forskningen, hon står på tron;
Att vittna om den Gud, man vill förkränka. Hon älskar; hon skall äfven lära tänka.
När mannen tviflar, tviflar icke hon; J,. J’opelius.
Sigrid Arnoldson debuterade i Moskwa år
1886 och sjöng därefter som primadonna i Pe-
tersburg samt på Drury Lane-teatern i London,
där hon väckte ett sådant uppseende, att Ade-
lina Patti af harm öfver, att hon »drog sämre
hus» än Sigrid Arnoldson, plötsligt lemnade
London och ej uppträdde vidare under säson-
gen 1887—88.
På hösten 1887 sjöng fröken A. i Amster-
dam och Haag samt i januari 1888 på Opera-
Comique i Paris, där ingen sedan Adelina
Pattis uppträdande rönt en så lysande fram-
gång. Kort därefter uppträdde hon i Monte-
Carlo, Nizza och Rom samt väckte öfver-
allt samma hänförelse. Pä våren 1888 enga-
gerades Sigrid Arnoldson vid Coventgarden i
London i stället för Adelina Patti. Som Ro-
sina, Mignon, Dinorah, Sömngångerskan, Cheru-
bino, Zerlina och Traviata firade hon här de
sällsyntaste triumfer.
De mest framstående konstkännarne i ofvan-
nämnda städer voro ense därutinnan, att man
här hade framför sig en högst betydande konst-
närinna, och med anledning af hennes gästspel
i Petersburg hösten 1888 skref »Petersburger
Herold» bland annat: »Sigrid Arnoldson, den
världsberömda svenska näktergalen, debuterade
på italienska operan härstädes som Rosina i
»Barberaren» och rönte en alldeles sensationell
framgång. Stämman, en hög sopran, som i
alla register är fullkomligt utbildad, erinrar
lifligt om Adelina Pattis liksom hela hennes
uppträdande i öfrigt. Sedan åratal har ingen
sångerska haft att uppvisa en sådan framgång
i Petersburg. Italienska operans habituéer
förespå Arnoldson en karrier liknande Pattis.»
Vid Sigrid Arnoldsons gästspel i Moskwa
(mars och april 1888) inträffade cågot, som
måhända saknar motstycke i operahistorien.
Vid slutet af en teaterföreställning måste näm-
ligen regissören, sedan fröken A. blifvit fram-
ropad tjugufem gånger, framträda och i sån-
gerskans namn anhålla, att publiken »ej måtte
applådera vidare», alldenstund hon vore så ut-
tröttad, att hon kände sig ur stånd att efter-
komma framropningarna.
En annan tilldragelse under samma gästspel
visar likaledes den entusiasm, sångerskan med
sin sång och sitt spel förstod att framkalla.
»Dinorah» gafs som benefice-föreställning för
den firade primadonnan. Efter den stora scenen
i andra akten bröt hänryckningen ut i full låga.
Då fröken A. efter att hafva framträdt inemot
tjugu gånger ville lugna bifallsstormarna genom
att kasta några blommor ut bland publiken,
trängde denna sä häftigt inpå orkesterb^rrieren,
att densamma ej kunde motstå trycket, utan
instörtade. Operans abonnenter hade ock för-
anstaltat en subskription och för det samlade
beloppet inköpt ett briljantsmycke till ett värde
af 10,000 francs, hvilket denna afton öfverlem-
nades till benefieianten. Vid afresan öfver-
räcktes henne en hyllningsadress med talrika
underskrifter och studenterna föranstaltade vid
bangården en storartad ovation.
Efter ett heDnes uppträdande i Zürich i
Schweiz spände studenterna hästarne från hen-
nes vagn och drogo henne under jubel till
hotellet.
Till stundande höst lär fröken Arnoldson
hafva afslutit ett synnerligen fördelaktigt enga-
gement för Amerika.
Skälet till Sigrid Arnoldsons hastiga fram-
gång torde ej endast ligga i hennes förträffliga
användande af sin af naturen vackra och se-
dan under utmärkt ledning utbildade stämma,
utan ock däri, att hon genom sitt föredrag och
sitt spel visat sig ega en ovanlig begåfning
som dramatisk sångerska. Komma så härtill
ett intagande yttre och ett behagfullt uppträ-
dande, bör framgången vara gifven.
Huruvida vi under den närmaste framtiden
hafva att vänta något besök af vår firade lands-
maninna här hemma i Sverige, torde vara osä-
kert. Vi hoppas dock, att hon ej måtte dröja
allt för länge.
Sigrid Arnoldson är sedan ungefär ett år
tillbaka i äktenskap förenad med sin impressario
Fischhoff.
*
Just som ofvanstående var uppsatt, fingo vi
af en vän till tidningen följande meddelande
om, huru den nya divan »upptäcktes» af im-
pressarion Strakosch.
Det var i september 1885, som den gamle
Isidor Dannström inträdde i hr Abr. Lund-
quists musikbandel vid Malmtorgsgatan härstä-
des. Han hade måhända ett ärende, kanhända
han också kom för att blott samspråka en
stund.
Mot den af musikalier öfverhöljda disken
stod en gentleman lutad. Hans skick och ut-
seende röjde utländingen, men han var ändå
icke någon okänd man, utan tvärtom mycket
väl bekant och icke minst för Dannström. Det
var nämligen Maurice Strakosch.
Han var då här med Kristina Nilsson, en
turné, som för Stockholm efterlemnade ett så
sorgligt minne.
Efter något samspråk yttrade Dannström
som ett apropos: »Vill ni ha en ny diva?»
Strakosch skakade på hufvudet. Han menade:
»Divornas tid är förbi och dessutom, publiken
nu fordrar både konst och skönhet och ungdom ;
man börjar påstå, att divorna, när de blifva
divor, äro för — mogna.»
»Men den jag åsyftar», invände Dannström,
»är en knopp, en ros, en trollslända, med en
förtjusande, ännu outvecklad stämma och — så
bär hon redan ett namn, sin fars — Arnold-
son.»
Aha! — Den gamle impressarien spetsade
öronen, blef intresserad, och snart hade Sigrid
Arnoldsons lärare vunnit honom för sin elev.
Hos kvinnan har Gud nedlagt geniet i
hjärtat; därför borde alla hennes gärningar
vara kärleksverk. A. de Lamartine.
Tala om tagelskjorta, gisslingar och ask-
bäddar såsom medel till helgelse! Sådana
behöfvas sannerligen icke i vårt land. Må
kvinnan en gång lära sig att betrakta sina
husliga pröfningar såsom sin tagelskjorta, sin
aska och sitt gissel — må hon underkasta
sig dem — fröjda sig åt dem — småle och
vara stilla, tyst, tålig och kärleksfull därun-
der — och hvad skulle klostret kunna lära
henne mera? Hon är ett segrande helgon.
H. Beecher-Stowe.
Ett inkast i tjänarinnefrågan
af
Hanna Kamke.
II.
»«vad jag ej fordrar af mig själf, kan jag
W-’M ej med nödig konsekvens och sträng-
het fordra af andra.»
Med denna sanning, hvilken väl knappast
någon kan vilja bestrida, slutade vi vår förra
uppsats.
Och det var hit vi ville komma. Det är
stränghet, som fordras i vår slappa tid. Man
säger, att mildhet är makt, vi vilja ej neka
dertill, men stränghet fordras i än högre grad
för den ouppfostrade människan. Är träd-
gårdsmästaren ej sträng, när han med sin sax
bortklipper de öfverflödiga qvistarna och de
vilda vattenskotten på rosenbusken? Och ändå
kalla vi honom förnuftig, ty hans stränghet
är orsaken till, att rosen blommar dubbelt
skönare och rikare än förut. Hvarför skulle
ej då den bildade husmodern få använda sträng-
het, när hon vill framdraga de goda anlagen
hos sin tjänarinna och söka bortarbeta felen.
Det är ej hårdhet vi mena, utan omutlig
stränghet, som håller fast vid det en gång
sagda (men kom ihåg: väl genomtänkta) och
fordrar, att allt göres i behörig tid och ord-
ning. Lydnad är såväl barnets som tjänarens
första pligt, och det är uppfyllandet af denna
pligt man med konsekvens bör hålla på.
Man bör aldrig med presenter, nöjen och
löfte på högre lön söka muta tjänarinnan att
göra sin pligt; därigenom snedvrides hennes
rättskänsla, och hon lyder ej, för att det är
hennes pligt, utan därför att hon för ögon-
blicket är mutad därtill. Snart skall hon
återfalla, och då blir det matmoderns tur att
försöka med nya mutor.
Den goda, trogna tjänarinnan skall man då
och då uppmuntra genom en belöning, vare
sig en liten gåfva, ett nöje eller dylikt, men
sparsamt, eljes blir det en vana, som kan bli
till en tryckande börda for matmodern och
för öfrigt verka menligt på flickan. Här
skulle vi vilja uttala ett varnande ord till
sådana husmödrar, som sitta i mycket goda
omständigheter, att ej genom för stora pre-
senter, allt för mycken fritid och på annat
sätt skämma bort sina tjänare, dels emedan
dessa få vanor, som kunna bli dem själfva
till men i en framtid, dels emedan de därige-
nom kunna bli alldeles odugliga att tjäna i
familjer med mindre inkomster.
Af egen erfarenhet veta vi, att tjänarinnor
gärna böja sig for en sträng matmor, blott
de samtidigt känna, att denna menar väl med
dem, vill deras bästa och intresserar sig för
deras enskilda angelägenheter. Konsten är
att låta stränghet och mildhet para sig så, att
matmodern ständigt är vänlig så i ord som
miner, men hvad pliktens uppfyllande beträf-
far, ej förstår något skämt och ej låter lama
ursäkter gälla. Så mycket som möjligt bör
man tala till hjärta och förstånd och söka
öfvertyga dem om, att det är för sig själfva,
för sin egen utbildning de arbeta, när de äro
trogna i sin tjänst.
Hvad arbetsfördelningen beträffar, så bör
husmodern, så framt hon åtager sig några af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0346.html
