Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 31 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 I DU N 1890
Somliga pâstodo, att han gjorde en messallians
och en dumhet, ty hennes karaktär hade han föga
pröfvat, och själf var han för sitt obändiga lynnes
skull förskjuten af sin egen familj. Hans fram-
gång på ämbetsmannabanan skulle lida skepps-
brott, så raskt den i annat fall kunnat skjuta
fram. Men han var blind, döf, bedårad och tro-
gen de första intrycken, gifna med silkeslena ar-
mar, eldig mun, heliga försäkringar och ett så’nt
där trollöga, som förvirrar den, som ej är van
— och han var ovan.
* *
Smekmånaden var passerad, så att jag ansåg
mig utan ogrannlagenhet kunna göra dem en visit.
De bodde nätt och hemtrefligt i en liten vinds-
våning på en af malmarne. Middagen var enkel,
god husmanskost, och vid kaffet gungade idealet
på sin så kallade älsklings knä, och älsklingen
såg så öfverlycklig ut, som om alla himmelrikets
portar hade öppnat sig för honom.
»Hör du, lilla älsklingen,» triumferade hon med
blinkande ögon, »ä’ vi icke lyckliga? Skulle du
önska ditt ungkarlslif åter?»
»Nej, inte för något pris i världen!» Och han
kysste henne lika varmt, som han förut kysst
rosen.
Hon gaf honom stora famnen och gjorde mig
villrådig om, hvad jag skulle tänka, ty ungkarlar
äro pessimister i fråga om äkta sällhet. Voro
kärleksbevisen allvarligt menade, eller var det blott
en komedi inför världens ögon? Jag tyckte inte
riktigt om det där blinkandet och koketterandet med
ögonfransarne, men hejdades i min tankegång af
henne, hans lilla trollslända, som han smeksamt
benämnde henne, då hon hotade med fingret åt
mig och småleende sade :
»Usch, ni gamla ungkarlar, ni ha då inte ett
spår af hjärta.»
»Tvärtom påstår min läkare mig lida af för
stort hjärta.»
»Aldrig svarslös!»
»Nej, hvarför skulle jag gifva mig med ens ett så-
dant andligt fattigdomsbevis? Jag inser dessutom
inte, hvad hjärtlöshet kan ligga i att låta förnuf-
tet råda, känslan måste kullkastas, ty att gifta
sig utan pengar eller till pengar, om ni så vill,
det anserjag för ett helgerån på erotikens oskulds-
rena altare.»
»Gud, hvad det där lät vackert! Säg om det
en gång till,» afbröt hon retsamt.
»Äh jag ber ! Gärna, men inte frasen, utan
andemeningen, och den lyder på oförblommeradt
språk, att då bekymmer eller, låt oss säga rent
ut, fattigdomen träder in genom dörren, så flyger
kärleken ut genom fönstret. För resten ett gam-
malt ordspråk, som dagligdags besannas.»
»Ni tror således, att sann kärlek ej kan trotsa
allt, hvad bekymmer heter, men ändock lysa med
klar och värmande låga?»
»Jo, men ack, huru ofta?»
»Älsklingen, nu hör du själf! Hvad är din me-
ning? Tror också du på ungkarlarnes förnufts-
språk?»
»Jag tror bara på dig.»
Och han slöt henne till sitt bröst.
»Du är snäll,» hviskade hon. »Men har du sett,
att i morgon gifva de »Konung för en dag» med
den förtjusande — — — —»
Aj’, aj ! Det flög ett moln öfver hans panna,
då han hejdade sig med att det var i slutet på
månaden, och de måste spara och vara förnuftiga.
Se så där! Nu kom förnuftet för första gån-
gen ur hans mun, och till tack för den klokheten
slungades mot mig en basiliskblick, medan hon
lösgjorde sig ur hans famn och smått förebrådde
honom för, att han ramponerat hennes coiffure.
Den unga frun fick brådtom till sömmerskan
för att profva sin nyaste klädning, som kostat
älsklingen åtskilligt arbete på »lediga stunder»,
som hon skämtsamt benämndt hans literära natt-
arbete, ämnadt att fylla det plus i hushållspen-
garne, som de magra ordinarie inkomsterna ej
kunde tillfredsställa.
Vi togo oss en stilla virella. I början var han
tankspridd och gick bet på misérbuden, men så
morskade han upp sig, fick fläkt och knep sig en
solovira i högsta färg. Då blef han munter och
pigg, ty spektakelbiljetterna voro med den klare-
rade och förmodligen äfven coiffuren i ordnadt
skick.
Som ett barn, hvilket samlar till julklappar,
fröjdade han sig åt vinsten, lade den i en spar-
bössa och frågade mig, om jag ej afundades ho-
nom hans lycka.
Flere år voro gångna. Han hade öfvergifvit
drömmen om ära och rykte och antagit en an-
språkslös befattning, där hans gedigna kunskaper
och med dem förenade dryga omkostnader nu
voro som bortkastade. Denna grämande försa-
kelse hade egandet af hans trollslända kostat ho-
nom. Den gamla vän- och kamratkretsen hade
han måst öfvergifva, ty trollsländan ansåg sig ej
tillräckligt uppmärksammad af den och lade oför-
tydbart i dagen, att det var hon som var .herre i
huset och hon, som gjort ett barmhertighetsverk,
då hon trotsat den stora skilnaden i ålder dem
emellan och kedjat sin ungdom vid hans gubb- ,
ålder. Huru lätt hade inte hon kunnat få en sti-
lig man med både namn och förmögenhet, såvida
hon icke hyst medlidande med honom. Det var
bara hon och hon och icke han !
Allt detta och mycket mer till måste han
smälta, ty han var öm om sitt rykte och rädd för
skandal. — Och måhända hade ej heller den röda
rosen bleknat för honom, ehuru hans hår grånat
på allvar.
Nu var det vår, och naturen bjöd människan
att njuta och fröjda sig åt det uppvaknande lifvet.
Jag satt i mitt fridfulla ungkarlsbo med afton-
tidningen i hand och en liten sexa på Kastellhol-
men i gemytligt perspektiv.
Det knackade på dörren.
»Stig in !»
Nej, men var det verkligen han, den af vänner-
na så högaktade och minnesvärda älsklingen ? !
Hvad han hade åldrats, och så sorgbunden han
såg ut, han, den förr så lefnadsglade och för-
hoppningsfulle mannen !
Blicken spejade oroligt omkring i rummet för
att öfvertyga sig om, att vi voro ostörda, munnen
formade sig till tal, men stannade vid spasmodi-
ska ryckningar, och den feberheta handen gaf mig
ett broderligt handslag, men intet ord kom öfver
hans läppar, och äfven jag blef för ögonblicket
stum.
»Se så, sätt dig och lugna dig,» hemtade jag
mig. »Du är upprörd. Hvad har händt?»
»O, hvad jag är olycklig! Jag skäms för mig
själf, öfver min vanmakt. Allt annat, men detta
kan jag ej uthärda, och därför söker jag dig som
en vän. Kroppsligt sjuk har jag länge varit, men
nu, nu är jag också andligt sjuk. Att jag kun-
nat och ännu kan lefva i ett sådant helvete!»
»Kära bror, se inte allt i svart. Äfven solen
har sina fläckar.»
»Solen! Ja, den kan du tala om. För mig
finns ingen sol mera — blott mörker och kolsvart
natt.»
Nu biktade han för mig ett bittert äktenskapligt
lif med förödmjukelser, sorger och stridigheter,
allt på grund af trollsländans fåfänga, lyx och
koketteri. När han så förmanat henne till spar-
samhet och tanke på att glömma Härden för hem-
mets trefnad, hade scen på scen följt och hon
med hänsynslöshet anlitat krediten.
»Det hade väl gått an,» tilläde han, »om hon
stannat därvid. Men i dag på morgonen, då jag
förebrådde henne för en obetalad räkning, som jag
dock redan två gånger förut lemnat henne pengar
till att inlösa, blef hon giftig som en Cobraorm,
sade ingenting, utan lemnade mig och barn och
hus och hem, vind för våg. Jag kände mig gri-
pas af en hemlig ångest, då hon ej kom hem till
middagen. Nog för att jag var van vid, att hon
försummade oss ; men i dag kändes det så be-
synnerligt, då barnen frågade efter mamma. Och
nu på kvällen fick jag denna biljett som efter-
rätt.»
Han lemnade mig en hårdt hopkramad, vårds-
löst skrifven papperslapp, hvarpå stod -. »Vänta
mig ej till kvällen. Jag kommer ej hem i natt.»
Svartsjukans furie hade således gnagit sig in i
honom.
»Allt annat, men icke detta förlåter jag,» upp-
repade han, stirrande framför sig.
Jag sökte trösta och öfvertyga honom med, att
allt blott var en hysterisk komedi — men det
ville ej gå för sig. Hon hade tändt facklan, och
nu brann den, förtärande en redbar makes sin-
nesfrid.
Natten hade brutit in, och han ville ej söka
ro. Vi följdes åt till hans glädjetomma hem.
Sängkammaren var öde, men i barnkammaren
sofvo de små oskuldens sömn, och på tå gick han
till deras bäddar, ansade örngåtten, svepte täc-
kena om dem, kysste dem på pannan, och med
kyssen följde en tår, som fann genklang i deras
omedvetna hviskning: »pappa»!
»Det var inte mamma det,» tänkte jag, där jag
stod vid dörrposten och bet mig i underläppen.
Så behöfde han luft igen, och vi promenerade
på måfå i den vackra vårnatten. Han knäppte
upp öfverrocken för att kunna andas i sitt be-
klämda bröst, och då jag varnade honom för en
sådan oförsiktighet, blef han envis och menade,
att lifvet nu ej mera hade något värde för honom.
»Men dina barn?» invände jag.
»Ja, du har rätt.»
Vi vände åter, men då hade redan staden vak-
nat till lif och rörelse. Och den unga frun trött-
nat på sin komedi. Hon var hemma och började
gifva honom skrupenser för lättsinnigt nattlif och
dylikt nonsens. .
Han bara teg, och jag vände henne ryggen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
