Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 25 september 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN su
ponenten förlorade sin plats och måste se
sig om efter någon ny. Han flyttade från
orten, och inom kort blefvo hans meddelan-
den med Märta allt obestämdare, tills han
snart nog för ordnande af sina affärer an-
såg sig behöfva en flicka med samma för-
mögenhet och skref till Märta, att han icke
längre ville binda henne vid sig, då utsik-
ten att kunna förverkliga deras förbindelse
blifvit för honom allt mindre o. s. v.
Märta läste mellan raderna hela sanningen:
den gamla historien om ostadighet i karak-
tären och förhastade löften, och hennes
ärliga hjärta krympte tillsammans. Det var
en läxa i människokännedom, som hon sent
glömde.
–––- *–––-
Namnsdagslista för 1 896.
Oktober,
1. T. Natalia.
2. F. Ludvig.
3. L. Evald.
4. S. Frans.
5. M. Tomas, Tom.
6. T. Bruno.
7. O. Birgitta, Brita.
8. T. Birger.
9. F. Ulf.
10. L. Holger.
11. S. Sverker.
12. M. Valfrid.
13. T. Götilda.
14. O. Elof.
15. T. Hedvig, Hedda.
16. F. Hilda.
17. L. Inge.
18. S. Marcia.
19. M. Artur.
20. T. Kasper.
21. O. Ursula.
22. T. Lydia.
23. F. Severin, Sören.
24. L. Lennart.
25. S. Lilian, Lilly.
26. M. Amanda.
27. T. Faste.
28. O. Kakel.
29. T. Hadar.
30. F. Alba.
31. L. Stefanie.
–––-*––––
Up notisboken.
Våra kvinnliga läkare. Medicine licen-
tiaten fröken Maria Folkeson är nu återkommen
till Stockholm efter något mer än ett halft års
vistelse i utlandet, där hon i Dresden och Zü-
rich med Fredrika Bremer-förbundets stipendium
idkat studier i kvinno- och barnsjukdomar. Hon
ämnar under den närmaste framtiden öppna prak-
tik i hufvudstaden.
» Kvinnornas hus». På årsdagen af den
kvinnliga Köbenhavnsutställningens stängning var
i förra veckan ett stort antal damer samlade i
industriföreningens stora sal, där fru Emma Gad
framlade planen till uppförande af ett »kvinnor-
nas hus» med lokaler för sammankomster och
föredrag, för utställning af handarbeten, till läse-
stugor för arbeterskor och med gästrum för re
sande damer, med restaurant och »tearoms» efter
engelskt mönster och bostadslägenheter för en-
samma kvinnor, som ha anställning på kontor
och i modemagasin. De nödvändiga medlen tän-
ker man att, sedan de 10,000 kr. i öfverskotts-
medel från utställningen tagits i anspråk, vinna
genom privata insamlingar. Man tänker sig, att
femtedelen af Danmarks vuxna 500,000 kvinnor
skulle vilja offra 25 öre i månaden under ett år.
Och på det sättet finge man en summa af 300,000
kr. att börja med. Subskriptionen har redan ta-
git sin början.
*
Friskgymnastik för arhetande unga
kvinnor anordnas fortfarande af Kvinnliga gym-
nastiksällskapet i hufvudstaden. Samma per-
soner, som redan länge så framgångsrikt arbe-
tat för det vackra ändamålet, stå äfven i år i
spetsen för företaget. Gymnastiköfningarna äro,
som bekant, särskildt afsedda för sömmerskor
och andra, som ha ett mera enformigt arbete. I
hög grad önskligt vore att arbetsgifvarne visade
större intresse för saken än hittills varit förhål-
landet. Arbeterskor borde allmännare än nu
sker deltaga i den nyttiga och uppfriskande kropps-
rörelse, som erbjudes dem under de skickliga
gymnasterna fröknarna S. Högströms och M. Bei-
trages intresserade och nitiska ledning. Öfnin-
garna, som taga sin början kl. 8,15 e. m., in-
kräkta ingalunda på den vanliga arbetstiden.
Den billiga terminsafgiften af 1 kr. bör icke hel-
ler kunna hindra ens de mest obemedlade att
taga del i öfningama.
—––––––*–––––––––-
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog den 17 dennes Doni-
zettis operabuffa »Kärleksdrycken» med, så vidt
vi från föregående uppföranden kunna erinra oss,
alltigenom ny rollbesättning. Hufvudintresset
för aftonen knöt sig nog därvid, att man nu
för första gången fick höra hr Lemon efter hans
återkomst från sin studievistelse i Paris. Som
Nemorino hade hr L. fått ett parti, som borde
lämpa sig väl för honom. Då han emellertid
denna afton ej synes hafva varit särdeles väl
disponerad — särskildt läto höjdtonerna ojämna
och ansträngda — vilja vi uppskjuta vårt om-
döme angående resultatet af hans studier, till
dess vi ännu en gång fått höra honom. En som
afgjordt gått framåt är fröken Kragballe, hvilken
var särdeles bra som Adina. Stämman har blif-
vit fylligare och bättre egaliserad, och den stö-
rande brytningen på danska har betydligt min-
skats. Ännu kräfves dock arbete för att helt
öfvervinna densamma. Den unga sångerskan
bör därjämte allvarligt vinnlägga sig om en tyd-
ligare och distinktare frasering. I doktor Dulca-
maras parti har man svårt att glömma Pelle
Janzon. Hr Brag är dock ganska tillfredsstäl-
lande, särskildt i tredje akten. Som sergeant
Belcor är hr Lejdström ej oäfven, och Gianettas
plats fylles godt af fröken Lindegren.
K. Dramatiska teatern, Den hederlige skollä-
raren Wiedemann har gift sig — i sitt andra
gifte — med en fattig adelsfrökéS, sqm en tid
bortåt bott i unge baron von Röchnitz’ hus. Den
varmblodige baronen har, fastän själf nygift, vi-
sat sig betänkligt efterhängsen mot den unga
fröken Elisabet, och då AViedemann erbjuder
henne sin hand, anse både hon och han i sina
tysta tankar detta vara en räddning för henne
undan denne landtlige och i ovanlig grad hän-
synslöse don Juans förförelsekonster. Elisabet
blir emellertid Wiedemanns hustru och styfmor
till hans tre barn samt lefver relativt belåten i
den anspråkslösa vrå af världen, han kan erbjuda
henne.
Men ej ens här lämnar baronen henne i fred.
En vacker dag dyker han upp i Wiedemanns
hus och erbjuder honom en förmånlig plats på
det friherrliga godset. Orsaken till detta tillbud
erkänner baronen utan tvekan inför Elisabet vara,
att han vill ha henne i sin närhet, han har all-
tid älskat henne, han älskar henne ännu och det
är hans fasta beslut att vinna henne. Elisabet
förlorar för ett ögonblick den själfbehärskning,
hon lärt sig bevara, och tillstår, att baronen är
och varit hennes stora kärlek. Efter en del själs-
strider och slitningar beredes dock tillfälle till-
en förklaring mellan Elisabet och hennes make,
och den nobless, han nu visar, kommer henne
att utan betänkande välja lyckan i den vrå af
världen, där hans hem är, värnadt af hans starka,
lugna kärlek och hans själsadel. Och så kom-
mer det till en uppgörelse de båda makarne
emellan — baronen skall köras på dörren och
där skall härska ostörd resignerad lycka i det
Wiedemannska hemmet, där makarne nu först
lärt känna hvarandra rätt.
Detta är i korta drag innehållet i Hermann
Sudermanns nya pjäs »Undangömd lycka», som
nu gifves på Dramatiska teatern. I kraft och
omedelbart gripande, enkel.anläggning går den
väl icke upp mot vare sig »Ära» eller »Hemmet»
— författarens här gifna tidigare stycken — men
erbjuder dock flere moment af intresse och verk-
ningsfulla roller för några af teaterns bästa kraf-
ter. Främst samlas intresset kring den kvinn-
liga hufvudfiguren, fru Elisabet, som i den ärade
gästens, fru Lda Aalberg-Yxkulls framställning
erhåller ypperlig relief genom ett alltigenom själ-
fullt utmäjsladt i de våldsammare konflikterna
kraftigt gripande spel. Herr Sillbergs lugna, be-
härskade tolkning af den fridsamme skolmannen
är ock af ypperlig verkan. Hr Personne ger den
vanskliga bilden af friherren med trovärdig verve
i de starka scenerna; litet mera finhet skulle
dock däremellan vara önskvärd äfven öfver denne
brutale don Juan. Fruarna Sartmann och Seelig
Lundberg liksom hrr Samrin och Johansson må
med erkännande nämnas för sina insatser i de
förnämligare fyllnadsrollerna.
Bifallet har allt från premieren varit lifligt
från flere utsålda hus.
––––❖—––-
Tatjana.
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
(Forst.)
»Hur kunde jag skratta och prata och ha ro-
ligt, hur kunde jag, när jag är så olycklig, så
grufiigt olycklig? Hvart skall jag taga vägen?
Hvart skall jag taga vägen?» — Den lilla svarta
bollen skakades af snyftningar. Herr Birger satt
stum och såg på henne. Den hastiga öfvergån-
gen från skratt till gråt bragte åter fram hela
hans blyga tafatthet.
Men tårarna stannade af lika hastigt, som de
sprungit fram. Tatjana reste sig och samma
allvarliga, långa, smala flicka, hvilken för en tim-
me sen trädde in i rummet, stod nu åter där fram-
för honom och såg på honom med förgråtna,
matta ögon.
»Adjö» — sade hon — »tack för allt, — allt!»
Hon höll hans hand ett ögonblick i sin, så gick
hon mot dörren, stilla, allvarlig som hon kom-
mit, med den nötta fiollådan i ena handen, det
blå knytet i den andra.
»Tatjana!»
Hon stannade och vände hufvudet mot honom
med handen på dörrlåset.
»Hvart skall ni gå?»
»Jag vet icke!»
»Det är mörkt där ute, Tatjana! Farligt att gå
ensam nattetid på Österlånggatans gränder. Hvad
skulle morfar säga, om han visste ... att ...»
»Morfar!» Det klang så vekt från hennes läppar,
flämtande som i en hviskning.
»Tatjana! stanna här i natt! Stanna här!»
Han gick fram och tog ur hennes viljelösa
händer, liksom han gjort en gång förut, den lilla
nötta fiollådan och det blå knytet. Och åter satte
hon sig stelt, ytterst på soffkanten. Men herr
Birger grep hastigt sin hatt och blankslitna rock.
»God natt, Tatjana!» sade han. »Sof godt!»
»Hvarför går ni, herr Birger?» frågade hon och
reste sig hastigt.
»Hvarför,» — upprepade hån och öfver hans
tärda ansikte flög en hastig rodnad. — »Jag måste
sitta uppe på en tidningsredaktion i natt. Jag
har göromål där . . . Jag har göromål, jag måste,»
tilläde han nästan häftigt.
»Om ni måste, så. ...» sade hon sakta och
såg fullt på honom med sina stora, oskyldiga
ögon.
»God natt, Tatjana! Sof godt!» sade han ännu
en gång, och han öppnade långsamt dörren till
farstun. Då stod hon plötsligt tätt invid honom,
slog båda armarna om hans hals och hviskade
med munnen tätt intill hans öra.
»Du är god .. . god . . . god . . . Jesus och jung-
fru Maria löne dig.»
I nästa ögonblick var han utom rummet. I
trappan stannade han och for med handen öf-
ver pannan.
Från skyltmålarens ljöd vaggsången.
»Sof! Sof! liten sparf!
Stackars värnlös liten sparf!»
Därute var det natt och mörker. Här och där
flämtade en gaslykta, tian dref Österlånggatan
framåt med händerna borrade ner i fickorna; hat-
ten tryckt djupt i pannan. — »Göromål på en
redaktion.» — Hvar fanns den redaktionen? Han
hade lust att skratta åt sitt eget påhitt. Men
skrattet förbyttes i stället till en suck.
Hui! Blåsten for hvinande längs upp efter
husraderna, snodde in i gränderna, körde ut på
de bredare gatorna och tog sig en hvirflande
ringdans öfver de öppna platserna. Han frös
i sin tunna rock och påskyndade sina steg. Så
skulle han gå hela natten, medan hon sof där-
uppe. — »Hon sof däruppe.» — Det blef så varmt
inom honom. — »Hon sof.» — Och i sina tan-
kar gick han igenom den förflutna kvällen. Hur
han funnit henne i trappan, så deras glada supé,
hennes fiolspel, hennes gråt och så nu sist hen-
nes hviskning. —,»Du är så god . . . god. Jesus
och jungfru Maria löne dig,» och åter kände han
hennes armar om sin hals och hennes rena, fri-
ska andedräkt mot sin kind.
Utan att han visste, hur det tillgått, befann
han sig ännu en gång i den lilla återvänds-
gränden, vid hvilken han bodde. Han stannade
utanför det grå huset. Där blef han stående
£ H
° u
ra ^
•Ö s-i
Ö 32<
:c3
V2 ,
:0 :Î3
^ g3
m
03 O
»Hl
« A*
oc3 o
s
m
h
M
«!
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0315.html
