Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingalunda lätt att slå sig fram, och såsom författare rönte han knappt
det erkännande, han förtjänade. Likväl var han långt mindre bit-
ter än t. ex. Bottiger, som fått vida mer, och i sin fiol och sina
studier hade han funnit en tröst. En entusiast förblev han under
hela sitt liv, något av en yngling. Men egendomligt nog hade han
icke förmåga att entusiasmera andra. Talis Qualis kunde det, och i
viss mån även Nybom. Måhända berodde detta på hans mera skep-
tiska natur och på hans avsmak för frasen, med vilken Nybom be-
rusat både sig själv och andra. Men det berodde nog också på ett
fel hos honom. Han kan icke frikännas från ett visst litterärt snob-
beri. Han var verkligen kvick, men han ville alltid vara det, han
hade — som man sade — sitt »kavaljersmanér», och han kom där-
för att i viss mån ställa sig överlägsen gent emot sin läsekrets. Det
gjorde icke Talis Qualis. Han gav sig själv mera, än vad Orvar Odd
kunde göra, och då han deklamerade sitt Vaticinium, ryckte han
därför hela sitt auditorium med sig. Men i grunden var Orvar Odd
kanske den störste entusiasten av båda.
Sehlstedt. »Kavaljersmanéret» gjorde, att han aldrig blev rätt populär. Det blev däremot
i högsta måtto en annan av hans samtida, ehuru denne alls icke i begåvning och
bildning kunde tävla med honom. Det var Elias Sehlstedt. De vände sig också till
en alldeles olika publik. Sehlstedt var de politiskt och socialt ointresserade småbor-
garnas skald, och för detta kall hade han flera betingelser. Han kunde skriva
lättflytande verser, oftast i visans ton, han hade småborgarens enkla, hederliga
och förnöjsamma syn på tillvaron, han var icke slipprig såsom Braun, och hans
humor, som visserligen ej var djup, var harmlös och älskvärd. Som person var
han en godmodig hedersman, men tillika en verklig kärnkarl, i vilken — för att
tala med Runeberg —• det fanns gott om »masur». Själv har han kanske bäst
uttryckt sin levnadsfilosofi i orden:
Fyll din plikt i alla väder,
I vad ödet satt dig till —
Är du född att garva läder
Eller dömd att strypa sill —
En gång skyfflas stoftets öden
Uti graven om varann;
Att bli vän och bror med döden,
Gör så gott du kan.
Han var född i Härnösand 1808 och gav redan 1832 ut en diktsamling, Norr-
landsblommor; 1844 följde en ny, Knäppar på lyran. Men det var egentligen
genom sina på 1850-talet utgivna kalendrar, som han slog igenom. Han hade då
(1852) blivit tullinspektör på Sandhamn i Stockholms skärgård, och han blev nu
Stockholms och den Stockholmska skärgårdens skald; 1868 flyttade han till
huvudstaden, och där dog han 1874. Av romantik finnas inga spår i hans dikt,
och realismen är ej heller vidare stor, ty så förtrogen Sehlstedt än var med
skärgårdsnaturen, så mycket han än älskade den, kunde han dock ej giva någon
mera ingående och åskådlig karakteristik av den. Däremot hade han en viss,
älskvärd förmåga att skildra situationer och typer ur Stockholms borgarvärld —
så t. ex. Stockholmaren på sommarnöje (I det gröna) och det ypperliga porträttet
av Salig farmor:
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
