Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följetongprosa. Människorna ha klara linjer, men icke någon psykologisk
fördjupning. I varje händelse är Fribytaren med alla sina svagheter en
av de mest betydande historiska romaner 1800-talet skapat i Sverige.
Rydberg har emellertid icke diktat den endast för att låta en
försvunnen tid återuppstå, utan gav även här liksom i de närmast
föregående verken — och ännu mycket mer än i dem — uttryck åt sin
egen världssyn och sin egen personlighet. Också här finnes en
utpräglad liberal tendens, som visserligen vänder sig mot 1600-talets
svenska samhälle, men i sak tydligt nog är riktad mot Rydbergs eget
samtida Sverige: mot kyrkans intolerans, mot godsägarnas tyranni
gentemot sina underhavande, mot ämbetsmännens och
polismyndigheternas godtycke. Men Rydberg har också i tvenne av bokens
personer låtit oss se djupt in i sina egna innersta stämningar vid denna
tid. Den ene är sjörövaren, f. d. studenten Ligelius, i vars gestalt
Rydberg givit uttryck åt all sin revolutionära förtvivlan över det
samhälles orättrådighet, i vilket han lever — den rabulismens
känslovärld, som vid denna tid redan började höra till det genomlevda och
passerade hos honom, men den han dock ännu kunde kalla fram med
intensiva och starka tonfall. Den får sitt mest koncentrerade uttryck
i Ligelius’ Korsar-sång med dess nihilistiska världsundergångslängtan.
Närmare Rydberg, sådan han var vid den tidpunkt då romanen
författades, står emellertid Adolf Skytte. Denne blir liksom Adolf
Sparrfält i De vandrande djäknarne på grund av sin idealism politiskt
revolutionär, men får liksom denne sin föregångare i Rydbergs
diktning lära sig att en sådan revolutionär idealism intet förmår uträtta
mot omgivningens motstånd. Det är samma lärdom också den en
gång mot samhällets orättvisor upphetsade Vanloo tillägnat sig och
som råd skänker en av sina frihetsentusiastiske underbefälhavare:
»Stjärnorna förkunnade ingen världsomskapare vid din födelse lika
litet som vid min.» Rydbergs innersta känslor sympatisera med
trotset hos Adolf Skytte och hos Ligelius, men hans förnuft visar
honom, att det är handelsfursten Vanloo, det borgerliga skapandets man,
som har rätt, liksom lantbrukaren Göran hade det i De vandrande
djäknarne och som Hedlund, liberalen, hade det i verkligheten. Men
också en annan sida av Rydbergs innersta värld tar sig uttryck i
Adolf Skyttes person. Han är religiöst en tvivlare — en tvivlare
men icke en förnekare: »Målet för Adolfs forskningar var att av
förnuftet få bekräftelse på de satser, som hans religiösa känsla manade
honom att antaga som sanna; han sörjde, då han kom till negativa
utslag, och kände sig olycklig i sina tvivel.» Ofta synes honom
världens orättfärdighet så stor, att det är honom omöjligt att vidhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
