Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sista
skådespe-
len.
hans dramer på Intima teatern. Hon ryggade likväl tillbaka för ett äktenskap
med honom. Denna kärlek skänkte emellertid tiden efter de fyra kammarspelen
mer ljus och mildhet.
Den dramatiska skaparkraft, som flammat upp i kammarspelen, slock-
nade åter med dem. Det visas tydligt nog av de skådespel Strindberg
skrev under de närmast följande åren 1908—1909: de historiska dra-
merna Siste riddaren (om Sten Sture), Riksföreståndaren (om Gustav
Vasa) och Bjälbojarlen, sagospelet Abu Caserns tofflor och kammar-
spelet Svarta handsken. Men en gång nådde han ännu, i sitt allra
sista drama, den stora poesien: i Stora landsvägen (1909). Formen
ar ater i stort Drömspelets med fritt stående scener följande på var-
andra, sammanhållna blott av huvudpersonen, Jägaren, som alltid är
centrum. Jägaren är nästan utan någon draperande förklädnad Strind-
berg själv; skådespelet är en återblick och ett försök till självutred-
ning, som Strindberg än en gång, den sista, företar nu, då hans liv myn-
nat ut i ensamheten i »Blå tornet» vid Drottninggatan. Det rym-
der också ofantligt mycket av hans väsen, av det sämsta och av
det bästa — ett extrakt av allt det han kaotiskt vräkte ut i Blå bo-
ken. Där finnes den ensammes bitterhet över att vara ensam och
glömd —— som han tror —, överglänst i det allmänna medvetandet
av andra författare; där finnas fula, småsinnade angrepp på den döde
Geijerstam, på Heidenstam och på andra; där finnas rätthaverimäs-
S1ga försök att lägga skulden för hans utbrott av grymhet och råhet
Pa människorna omkring honom. Men där finnas också bikter, som
verkligen ge mycket av hans sannaste och vackraste innersta väsen.
Dan talar om sin längtan till ensamheten, där han kan tillägna sig
de stora perspektiven över livet, men också om hur han aldrig kan
bevara denna ensamhetens ro, utan alltid ryckes ur den av varje be-
nring med människorna; ju mindre denna blir, dess smärtsammare
°ch tner upprivande gör i stället hans av ensamheten skärpta själv-
uPPtagenhet och neurasteni de ögonblick, då han måste röra sig bland
andra. Han ger uttryck åt sitt starka, obändiga självständighets- och
^’hetsbegär, men han bekänner också hur han aldrig i förhållande
bil människorna kan bevara någon lugn, överlägsen känsla av obe-
r°ende, utan alltid känner sig bunden, snärjd och påverkad av dem,
bils han våldsamt slitit sig lös. I vackra, gripande rader, fyllda av
stor lyrik, den största han skrivit, bryter fram hans längtan efter
renhet och klarhet, hans kärlek till barnen, hans känsla att blott uppe
1 fjällets fria ensamhet kunna vara den han ville och borde vara.
Dch i de berömda slutraderna ristar han, »tjänstekvinnans son» lik-
s°m Ismael, sin gravskrift, epilogen till sitt liv och till sin dikt:
I5I
—
1
!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
