Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismen i Finland — K. A: tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med denna livaktighet på det politiska och ekonomiska området sammanhängde
också att nu en tidningspress i modern mening uppstod. Icke blott Runebergs
Morgonblad utan också Topelius’ Helsingfors Tidningar hade i främsta rummet
varit litterära och allmänt kulturella organ, och detsamma var fallet med landets
övriga tidningar före 1860. Snellmans politiska tidning Saima på 1840-talet var
ett nästan enastående undantag. Nu begynte 1862 Helsingfors Dagblad utkomma,
som blev Finlands första verkligt politiska tidning, redigerad i en liberal anda
som stod den svenska nyliberalismen nära — Adolf Hedin var också personligen
nära lierad med den finländska liberalismens främsta män. Men småningom
trängde språk- och nationalitetsfrågan sig fram till en dominerande ställning i det
politiska livet. De Snellmanska tankarna förverkligades mer och mer i praktiken.
Till mitten av 1860-talet hade hela den bildade klassen varit svensktalande,
men från denna tid växer snabbt fram en finsk bildad klass. Från 1880-talets
början ha de finsksinnade majoritet i studentkåren, där språkstriden
utkämpades allra våldsammast. Den svenska ungdomen känner sig från denna tid
tillhöra en hotad minoritet. I samband med språkstridens tillskärpning stod, att
Helsingfors Dagblad under åttiotalet småningom förlorade sin ledande ställning,
då tidningen där försökte intaga en förmedlande hållning, och i stället trädde
den i språkfrågan mer utpräglat svenska Nya Pressen, som litterärt kan betraktas
som ett organ för åttiotalssträvandena; Geijerstam förde sålunda där i
Stockholmskorrespondenser ivrigt den svenska åttiotalslitteraturens talan.
Det mest representativa litterärt kulturella organet i Finland under 1880-talets
sista fjärdedel var emellertid den 1876 grundlagda Finsk Tidskrift. Dess förste
huvudredaktör och ledande kraft var professor C. G. Estlander (1834—1910). I
sin litterära uppfattning stod han signaturerna ganska nära. Runebergs dikt var
för honom det poetiska idealet. I inledningsartikeln i Finsk Tidskrifts första häfte
förklarade han, att det nu var förbi med den romantiska godtyckliga friheten
gentemot livsföreteelserna: »icke blott därför att tiden är vorden så positiv, utan
ock därför att Runeberg blivit erkänd konung i diktens värld. Emot hans sunda
och manliga realism vill den ljudande malmen och den klingande bjällran tona
alltför ihålig, den formlösa subjektivismen förefalla alltför vidunderlig, svärmeriet
kännas som en tung och kvav luft». Bland de nyare svenska författarna ställde
Estlander obetingat sin vän Snoilsky högst. Däremot förhöll han sig bestämt
avvisande både mot naturalismens och senare mot dekadensens och symbolismens
diktning framför allt på den grund att dessa icke tillräckligt läto de etiska
idéerna framträda. Man han ägde dock en betydligt vidare och friare mottaglighet
för olika arter av poetisk skönhet än signaturgenerationens kritiker i Sverige i
allmänhet ägde. Det tydligaste beviset därpå är hans recension av Strindbergs
Röda rummet, som trots åtskilliga reservationer likväl var den mest betydande
och erkännande kritik boken fick. Betecknande är att Wirsén, vars
traditionsbundna idealism Estlander bedömt ganska strängt, upprepade gånger i sina
kritiker passar på att varna sin publik för det finländska »vänsterorganet», som
leddes av Estlander. Dennes relativa moderation kunde likväl icke hindra, att han
mötte en ganska stark opposition hos den egentliga åttiotalsgenerationen, för
vilken den Runebergska realismen var för tam och för vilken hans harmoniska
idealistiska världsuppfattning icke längre hade giltighet.
Motsatsen mellan gammalt och nytt fick dock knappast i Finland under
åttiotalet samma intensitet som i Sverige. Detta berodde säkert till god del på att
världsåskådningens omdaning i Finland försiggick jämnare och lugnare än där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
