Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samtidigt med att han sålunda ägnade sig åt kritik och vetenskap fortsatte
han emellertid sin diktning.
Våren 1888 gjorde han Heidenstams bekantskap, och vänskapen med honom
fick för Levertin en djupt ingripande betydelse. I detta förhållande var Heiden-
tum den starkare naturen, som i regeln gav impulserna, Levertin den vekare,
som mottog dem. Redan innan de möttes hade Levertin, hur varmt han än tagit
det unga Sveriges parti, dock känt en viss kritik mot dess diktning, som icke
tillfredsställde den skönhetslängtan han bar inom sig. »De tro ej som jag på det
estetiska som livsmakt i världen», skrev han sommaren 1886 till Edvard Brandes,
hinder åttiotalets slut drogs han alltmer till den franska psykologiskt analyserande
efternaturalismen. »Han lät blända sig av Bourgets psykologiska subtiliteter, av
Barrés’ egotism och av Rods rätt banala moraliseringar», säger Söderhjelm. Men från
denna utvecklingslinje rycktes han av Heidenstams starka inflytande framför allt
under den tid vintern 1889—90, då Heidenstam gjorde honom sällskap i Davos
°ch de tillsammans planlade Pepitas bröllop. Utan motstånd från Levertins sida
skedde det dock icke. Man ser i Levertins brev, hur hans reservationer mot
vännens teorier och verk blott småningom falla. Men ännu i Pepitas bröllop
mflickade Levertin ett erkännande stycke om Bourgets och Rods neo-idealism,
och Heidenstams dyrkan av livsglädjen kunde han, den tungsinte pessimisten,
aldrig av hjärtat omfatta.
Under denna övergångstid tillkom berättelsen Livets fiender (påbörjad i begyn-
uelsen av 1888, utgiven 1891). Ursprungligen hade han ämnat göra den till en
realistisk Stockholmsskildring, riktad mot den reaktion, som bekämpade det unga
Sverige, Men under utarbetandet förändrades planen. Det blev en bok icke mot
ett visst parti utan mot allt partiväsende. Humanismen och toleransen i Lever-
hus väsen segrade över aggressiviteten. Då den kommit ut skrev han: »Det är
lyrik över kärlek, död, hat och fördragsamhet, ingenting annat.» En antydan
°m de egenskaper hos honom själv, av vilka han skapat huvudpersonen Otto
Imhoff, fann man redan i Konflikter, då det om radikalen Kurt sades, att han
vanligen om kvällen »föll dödstrött ned på sin bädd, krossad av omdömen, han
*äst i en tidningsspalt, pinad av ett ord, som han hört i förbifarten på en gata,
Plågad av någon olycka, som tillstött hans sak, och allt i en sådan grad, att
s°mnen flydde från hans ögonlock och han timme efter timme stirrade ut i natt-
dunklet, i sorgsen harm vridande sina händer». Men hos Otto Imhoff har denna
Ueurasteni blivit utpräglat patologisk. Något helgjutet verk förmådde Levertin
’eke forma av det material han hade. Där finnas ansatser till en realistisk Stock,
holmsskildring av stora mått, där finnes — fastän Levertin icke ville erkänna det
"" dissekerande psykologi i Bourgets stil, och där finnes slutligen en lyrisk ton,
s°m då boken var fullbordad för honom tedde sig som dess enda värdefulla be-
ståndsdel.
Men först i den verkliga lyriken fann Levertin ett fullt uttryck för sitt väsen.
®dan under åttiotalet hade han skrivit dikter, som till stämning och form lågo
Jarran från tidens övriga diktning. Varken Bååth eller Strindberg hade för dem
111 någon betydelse. Men liksom i prosan, och kanske än mer än där, hade
cobsen i dem varit hans mästare, och vid sidan av denne stod Swinburne. Hos
’vinburne voro döden och kärleken lika oupplösligt och hemlighetsfullt förknippade
V|d varandra som i Lgvertins eget sinne, hos Swinburne igenkände han sin egen
Pessimism, hos Swinburne fanns också böjelsen för motiv ur dikt och konst, och
w,nburnes stil hade den yppiga rikedom som även fanns hos Jacobsen. Men
Levertin
och Hei-
denstam.
Livets
fiender.
Levertins
läro-
mästare i
lyriken.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
