Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
väg för flottans fartyg i sådan omfattning att flottan
erhåller erforderlig rörelsefrihet och hålla
sjöförbindelserna för handeln öppna.
Beträffande fartygets typ och utrustning anför
marinförvaltningen, att det bör ha minst samma bredd
som pansarbåtar av Sverige-typen, så att dessa båtar
kunna passera i de uppbrutna rännorna. För att
fartyget skall kunna bryta isen i Kalmarsund kräves att
detsamma icke är mera djupgående än sex meter.
De-placemanget torde böra vara omkring 3 000 ton och
längden minst omkring 62 m samt fartyget akterut
förses med två maskiner och två propellrar i stället för
en såsom föreslagits. Vidare anser marinförvaltningen
att fartyget bör hålla 15 knops fart med fulla förråd
för isbrytning under 30 dagar med 12 timmars gångtid
om dagen. Av militära skäl bör fartyget, framhåller
marinförvaltningen, vid mobilisering kunna förses med
försvarsmedel.
Den av marinförvaltningen nu förordade större
fartygstypen skulle, uppskattad efter det av
sakkunniga angivna priset i förhållande till tontalet, draga en
kostnad av omkring 3 miljoner kr. Fartyget bör
förläggas till Stockholm under flottans vård och bemannas
med flottans personal.
Levitts metod att utvinna värdefulla ämnen ur silikater.
Om ett silikat, t .ex. kalifältspat (ortoklas),
smältes med ett flussmedel innehållande bortrioxid och
sedan finfördelas och uppslammas i vatten och behandlas
med svavelsyrlighet, bilda beståndsdelarna bisulfiter,
som kunna separeras från varandra.
E. Levitt, Montreal, Canada, har nyligen under nr
55 387 i Sverige patenterat en metod att utvinna
värdefulla ämnen ur silikater, vilken grundar sig på denna
upptäckt.
Vid metodens tillämpning på kalifältspat
smältes denna i en ugn med så mycket bortrioxid (B203) att
den med fältspatens metalloxider kan bilda borater.
Mängden bortrioxid kan variera, enär
metalloxiderna kunna bilda en serie borater med olika mängder
boroxid. Så t. ex. kan aluminiumoxid bilda (1) 3Al2.
B203, (2) 2A1203. B203 (3) 3A1303. 2B203. (4) Al,
03. 3B203 etc. Kaliumoxid (K20) kan bilda
borater-na. (1) K20. B30s, (2) K20. 2B203, (3) K20. 5B203
etc.
Smältan bringas genom målning till form av fint
pulver, som uppslammas i vatten och försättes med
svaveloxid (S02), till dess alla borater sönderdelats och
metallradikalerna förvandlats till bisulfiter. Borsyran
(B (OH)3) som bildats under reaktionen och
bisulfi-terna gå i lösning. Kiselsyran (Si02) förblir olöst.
Lösningen innehåller aluminiumbisulfit,
kaliumbisul-fit, natriumbisulfit och järnbisulfit. Eventuella spår
av magnesium och alkaliska jordmetaller gå även i
lösning som bisulfiter.
Efter filtrering består filterkakan av kiselsyra
(Si02) som löses i alkali, d. v. s. i soda (Na2C03) och
kaustikt natron (NaOH), till vattenglas. Filtratet, som
innehåller bisulfiterna och borsyra, värmes till eller till
nära kokpunkten. Svaveldioxid (S02) avgår, de flesta
bisulfiterna förvandlas till sulfiter och allt aluminium
utfaller som aluminiumhydrat (Al (OH)3). Aven
sul-fiterna av magnesium och de alkaliska jordmetallerna
fällas.
Aluminiumhydratet frånfiltreras. Filtratet, som
innehåller sulfiterna och borsyran, värmes till eller
nära kokpunkten .eventuellt under genomblåsning av luft
eller under omröring för att underlätta oxidationen.
Järnet fälles såsom järnoxidhydrat (Fe(OH)3) och
sulfiterna oxideras till sulfater. Först bildas basisk
järnsulfit, som genast övergår till järnoxidhydrat.
Filtra-tet innehåller nu kalium- och natriumsulfater och
borsyra. Dessa separeras genom fraktionerad
kristallisation. Den erhållna produkten är teoretisk och all
borsyra återvinnes och kan användas på nytt.
Alla ingredienserna reagera och användas
huvudsakligen i de kvantiteter som motsvara deras kemiska
ekvivalenter. Huru mycket som erhålles av varje
slutprodukt beror på sammansättningen av fältspaten eller
de silikat som använts. Följande tal angiva de resultat
som erhållits med kalifältspat:
Kiselsyra.......Sio„ 63—75 %
Lerjord.......A12"03 13—20 »
Järnoxid.......Fe203 0—0.3 »
Kali.........K20 ’ 8—14 »
Natron........Nä20 1—6 »
med spår av CaO och MgO och i sällsynta fall spår av
BaO och FeO.
De reaktioner som förekomma under processen
kunna uttryckas med följande ekvationer. De borater
som lerjorden bildar med bortrioxid och kaliumoxid ha
redan angivits. Tillsatsen av svaveloxid till
aluminium-boratet och kaliumboratet ger:
Al(BOA + 3SO„ + 6H.0 = A1(HS03)3 + 3B(0H)3
KB02 + S02 + 2H20 = KHS03 + B(OH)3
Eventuell halt av natriumborat eller järnborat i
lösningen reagerar på samma sätt:
NaBO, + SO, + 2HoO = NaHSO:{ + B(OH)s
Fe(BÖ2)3 + 3S02 + 6H,0 = Fe(HS03)3 + 3ß(0H)3
Bisulfitens omvandling till sulfit:
2KHS03 ->» K2S03 + S03 + H20
2NaHS03— Na2S03 + SO, + H„0
Fe(HSOs), -v FeS03 + SO, + H20"
2A1(HSÖ3")3 x A1(S03)3 + 3S02 + 3H20.
Den relativt svaga borsyran, som tjänar såsom
flussmedel vid fältspatens smältning, blir sålunda vid
den malda smältans uppslamning i vatten ersatt av
sva-vedsyrlighet som bildas vid tillsats av svaveloxid. Alla
ingredienserna erhållas i kommersiellt brukbar form.
Kiselsyran fås i form av vattenglas, aluminiumet i
form av lerjordshydrat, kalium och natrium i form av
kalium- och natriumsulfat och borsyran återvinnes
såsom sådan, så att den kan på nytt användas i
processen.
Vid behandling av lera (aluminiumsilikater med
något järnoxid) förfares på samma sätt, men man får
då ingen kaliumsulfat ur lösningen efter
järnhydra-tets fällning.
G. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
