Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NIN G E N NORDEN
117
står att fastställa huru stora kontingenter som skola
tillerkännas respektive grupper.
2) Den allmänna järnproduktionen och dess
regle-mentering i förhållande till världsförbrukningen.
Denna andra del av programmet har hittills blott varit
föremål för mera generella utbyten av synpunkter, vadan
berörda punkt ännu befinner sig på ett vida mindre
avancerat stadium än vad vissa dagliga tidningar velat
göra gällande.
För järnvägsrälsbranschen är läget gynnsammare än
för metallvaruproduktionen i dess helhet, detta med
hänsyn till den relativa lätthet, varmed den förra
standardiseras. Däremot har efter den onormala
järnkonsumtionen under kriget för närvarande hela världens
järnindustri betydligt svårare att få avsättning för sina
produkter. Den internationella marknaden har råkat i
ett stadium av övermättnad. Den helt nyligen avlidne
generalsekreteraren i järnverkskommittén, Robert Pinot,
förklarade för några månader sedan för TT:s
korrespondent, att världen blott genom en i god tid
företagen reglementering av järnproduktionen skulle kunna
förebygga en allvarsam kris genom överproduktion,
som måste medföra ruin för talrika industrier i
samtliga intresserade länder.
För ögonblicket är Frankrike i följd av
franc-kursens nedgång ett av de länder, som ha de minsta
svårigheterna för sin export. Men oaktat denna tillfälliga
fördel ligger det i Frankrikes likaväl som i övriga
nationers synnerliga intresse, att en reglering
åstadkommes till större ekonomisk trygghet.
I samverkan med arbetareorganisationerna är franska
regeringen för närvarande sysselsatt med att
undersöka möjligheten till eventuella återverkningar på
arbetsmarknaden, som ett internationellt avtal kan
medföra. Tyska regeringen anhåller att Frankrike, vilket
från Lothringen exporterar järn till Tyskland, i
gengäld måtte göra inköp av tyska maskiner och
mekaniska produkter. När nämnda fråga erhållit sin
lösning,. skall det bli betydligt lättare för de båda
länderna att träffa ett handelsavtal, som reglerar samtliga
deras ekonomiska förbindelser.
(Sv. D.)
Den svenska järnindustrins problem.
Den svenska järnindustrins depression och utsikter
äro föremål för högst beaktansvärda uppsatser i tidn.
Affärsvärldens nyligen utkomna jubileumsskrift,
såsom vi i föreg, nummer under »Litteratur» i korthet
omnämnde. Författarne äro kommerserådet G. Dillner,
bankdirektör Gust. Ekman och fil. doktorn H. von
Eckermann, tre både praktiskt och teoretiskt erfarna
järn-karlar, vars uttalanden i fråga här nedan refereras.
Kommerserådet Dillner betonar vikten av att alla
arbetstillfällen, som nu finnas i vårt land, noga vårdas,
så att de åtminstone icke förminskas. Utlandets
köpebehov av svenskt stål är exceptionellt litet, beroende på
att utlandet under kriget lärt sig att på många områden
ersätta det svenska stålet med inhemskt fabrikat. I
större utsträckning än förut måste därför
hemmamarknaden bevaras åt de svenska bruken. Järnindustrin i
vårt land hotas f. n. ej blott av kapitalförluster.
Samtidigt förskingras nämligen dag för dag det ännu mer
oersättliga kapital, som ligger i arbetarnes sedan sekel
nedärvda arbetsskicklighet, som tillsammans med våra
goda malmer och träkol samt våra bruksledares
teoretiska vetande skapat det svenska stålets världsrykte.
Ej heller kan på grund av omständigheternas makt
ungdomen intagas i arbete vid järnverken för att
successivt i samarbete med de äldre uppövas i den svenske
järnverkarbetarens svårlärda och ansvarsfyllda yrke. En
brist på yrkesutbildade arbetare måste på detta sätt så
småningom uppstå. Botemedlen äro att söka i en bättre
ordnad exporthandel eller i en klokt ordnad
sammanslutningsrörelse, där de livskraftiga bruken finge
arbeta i ökat tempo, under det att de svagare och
omoderna bruken resolut nedlades för alltid. Men denna
saneringsprocess torde icke kunna genomföras utan stöd
av ökat tullskydd. En tullskyddsvåg går fram över
världen i syfte att bevara det egna landets
arbetstillfällen åt landets söner. Man frågar sig, om vårt land
har råd att ensamt intaga en tullpolitiskt avrustande
ståndpunkt.
Bankdirektör Ekman, förut mångårig chef för
Storfors och känd som en av landets mest erfarna bruks-
män, skildrar den klyvningsprocess, som började på
1890-talet och som resulterade i att vår förut ensartade
järnindustri allt mera utbildats i två olika riktningar:
kvalitetsstålverk och handelsjärnverk. De förra arbeta
med träkolstackjärn blåst av Sveriges ädlaste malmer
och skrot av känd god beskaffenhet från egna verk.
De förfoga över en försäljningsorganisation, som
oavlåtligt arbetar på att uppsöka nya avsättningsområden.
De utforska konsumenternas anspråk i avseende på
kvaliteten, vilka de på bästa sätt söka tillgodose.
Handelsjärnverken kunna använda kokstackjärn samt skrot av
blandad härstamning, även utländskt, t. o. m.
gjutjärnsskrot. De senare verken äro uteslutande hänvisade till
den inhemska marknaden, de kunna aldrig tänkas
komma upp i exempelvis de tyska verkens
produktionsförmåga och billiga produktionskostnader. Men
tullskyddet var ända tills för några år sedan så effektivt,
att det svenska handelsjärnet kunde i många fall säljas
i konkurrens med det importerade. Genom
åttatimmars-dagens verkningar och den särskilt under 1925
accentuerade depressionen på den internationella
järnmarknaden har dock situationen till den grad förvärrats, att
den nu är att anse som ohållbar.
Vad kvalitetsstålverken beträffar te sig
förhållandena åtskilligt ljusare. Dessa vunno i själva verket
beaktansvärda fördelar genom handelsjärnverkens
uppkomst och utveckling. Före den tiden konkurrerade de
flesta järnbruk sinsemellan på alla områden både inom
och utom Sverige. De, som lågo under i fråga om
kvalitet, försökte genom billiga priser skaffa sina
produkter avsättning och lyckades ibland, men de förstörde
därmed priserna på prima järn och stål. Denna
försäljningspolitik alstrade ett till stor del oberättigat, men
även i Sverige förekommande misstroende mot det
svenska stålet. När på 1890-talet prima svenskt
verktygsstål såldes för mindre än 30 öre per kg, under det
att likvärdigt tyskt eller engelskt stål betingade tre till
fyra gånger så högt pris, föredrogo konsumenterna den
dyrare varan. En ej ovanlig företeelse var, att svenskt
stål exporterades till köpare i utlandet, som avkapade
stängerna jäms efter den med flit nära änden anbragta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
