Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
I ND U STRI T I D N I N GEN NORDEN
Vårt skattesystem.
Bestraffar arbete och sparsamhet, gynnar slösaktighet och överlevnad.
Av fil. kand. Gunnar Pettersson.
(Under denna skarpt dömande rubrik uttalar förf.
nedanstående tankar och förslag på ett av denna tidskrifts
gränsområden, över vilka idéer vi naturligtvis ingalunda
önska sätta oss till doms. Vi antaga nämligen att därtill
behövdes de nationalekonomiska fakulteterna vid minst ett
halvt dussin universitet. Men att taga del av de
synpunkter och resultat förf. framlägger, tro vi även kan vara
något, som intresserar mången bland våra läsare. Red. av I. N.)
Som pojk var jag intresserad för segling. Vid
kappsegling indelas båtarna i klasser allt efter
storlek. För bestämmande av storleken gällde på
den tiden den så kallade gamla mätningsregeln. De,
som konstruera båtar, anpassa naturligtvis sina
konstruktioner efter den gällande mätningsregeln, så att
deras båtar skola få största möjliga seglingsförmåga
men komma i lägsta möjliga mätningsklass. Sedan har
det kommit en ny mätningsregel, och så har man
börjat att anpassa sina konstruktioner efter denna. Då
framväxte den nuvarande båttypen med lång spetsig
för, och focken fästad en bit inpå fören i alldeles
motsats mot den gamla typen, som tvärtom oftast hade
focken fästad på ett litet bogspröt.
Av detta lilla exempel se vi, att formerna anpassa
sig efter lagarna, och att de, som utfärda lagarna på
så sätt ha förmåga att bestämma formerna. Denna regel
har även sin tillämpning på samhällslivet. och yttrar
sig hos genomsnittsmänniskan i en strävan att lägga
sitt liv så, att hon i mesta möjliga mån undgår det
tryck, som samhället lägger på henne. Från kristiden
känna vi otaliga exempel på dylik anpassning, dvs
folk sökte kringgå de många påbuden. För
fabrikanterna gällde det t. ex. att söka utbilda sådana
varuslag, som voro kortfria, och varornas sammansättning
ändrades följaktligen, allt efter bestämmelserna
rörande korten ändrades.
Den största tyngd, som samhället lägger på
individen är beskattningen. De lagar, efter vilka
beskattningen regleras, ha. därför den allra största förmågan av
alla lagar att ge samhällslivet en viss prägel. Om
beskattningslagarna hindra arbete och sparsamhet
(kapitalbildning) och gynna slösaktighet, så kommer
samhället att kännetecknas av ett slösaktigt liv och brist
på kapital och arbetstillgång. Men om lagen drabbar
slösaktigheten hårt och gynnar arbete och
kapitalbildning, då kommer samhället att kännetecknas av en
enkel levnadsföring med god tillgång på kapital och
arbete.
För att få fram skillnaden mellan de båda
samhällstyperna, den slösaktiga och den sparsamma, skola vi
med ett exempel visa, vad kapitalbildning betyder för
ett land.
Det moderna arbetet är i högre grad än gångna
tiders bundet vid redskap och maskiner, dvs det fordrar
kapital. Förhållandet mellan kapitalets storlek och
antalet arbetare i ett företag är olika för olika slags
företag, men belöper sig i regel till mindre än 10 000 kr
pr arbetare. En anläggning på 10 milj. kr
sysselsätter enligt detta ca 1 000 personer och en på 100 000 kr
10 personer. Värdet av de produkter, som frambringas
av varje arbetare, är även det olika inom olika
områden, men är i regel större än V2 av den mot
arbetaren svarande delen i anläggningskapitalet, dvs
överstiger oftast 5 000 kr. En vara passerar dessutom på
sin väg från producenten till konsumenten 2—3
mellanhänder och blir därvid fördubblad i pris.
Med dessa utgångsbetingelser kunna vi göra en
jämförelse mellan två olika sätt att använda 10 000 kr. Det
ena är att leva upp dem, improduktiv förbrukning, det
andra är att spara dem, produktiv placering. Som
exempel på det förstnämnda sättet ha vi pengarnas
användande till mat, dryck, kläder, nöjen och njutningar
och som exempel på det andra sättet nedläggande i ett
företag eller insättande på en bank, som i sin tur
överlåter dem till ett företag. När man ger ut 10 000 kr
på det förstnämnda sättet, portionerar man ut det till
affärsmannen, restauratören, biografägaren mfl samt
producenten och hans arbetare. Man ger därvid arbete
åt högst två personer i ett år. Om man däremot direkt
eller genom förmedling av banker, aktier el. dyl.
nedlägger sina 10 000 i ett företag, så ge vi 1—2 arbetare
arbete i 1 år med företagets anläggning, samtidigt som
vi engagera en del entreprenörer och leverantörer.
Enligt vad vi ovan påpekade, ge vi sedan arbete ständigt
åt 1 arbetare. Dessutom produceras likaledes i all
framtid varor för minst 5 000 kr, som när de komma till
konsumenten betinga det dubbla priset och alltså
representerar uppehälle för ca 2 familjer. Genom båda
användningssätten ge vi alltså arbete åt folk, men i
det förstnämnda ett kortvarigt, som dessutom ofta är
förenat med ur samhällelig synpunkt osunda
företeelser. Genom det andra ge vi ett stadigvarande arbete,
som samtidigt producerar varor och ger oss ränta, så
att vi kunna köpa andra producenters varor eller starta
ytterligare nya företag. När tillgången på varor blir
stor, sjunker priset på dem, och möjligheten för den
fattige att få något med eller för gemene man att böja
sin levnadsstandard stiger i dubbel måtto.
Vilket användningssätt, som är för samhället det
bästa, ligger i öppen dag, och dock möter man hos
90 % av genomsnittsmänniskorna den uppfattningen
beträffande det improduktiva utgivandet, att »det är
bra att pengarna komma i rörelse». Å andra sidan anse
de sparsamma personer för samhällsfientliga
girigbu-kar. Denna populära teori är belt och hållet falsk och
utsläppt av frossare, vällustingar och
högfärdsmänniskor för att dölja deras onda gärningar bakom falskt
sken av samhällsgagn. Den är icke blott falsk utan
gruvligt skadlig och har i stor utsträckning bidragit
till att. föra samhället dit, där det är i ett tillstånd
av brist på kapital, arbetstillgång och köpkraft. Det
är därför en stor uppgift för dem, som äro
opinionsbildande i vårt land, att i grund riva upp denna
felaktiga teori.
Tidens tillstånd har närmast framgått ur kriget, men
vad var detta om icke ett gigantiskt exempel på
improduktiv förbrukning?
Vi ha slutligen frågan om köpkraften. Försvagandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
