Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
INDU STRITIDN INGEN NORDEN
att öka stigningen å spindeln, skulle förarens
muskelkraft tagas för mycket i anspråk. Det är
huvudsakligen då maskinen i följd av motorfel störtar hastigt
mot marken, som hastig omställning är behövlig. Så
länge motorn fungerar riktigt, böra vingarna vara
inställda i normal positiv lutning, så att de lyfta, då
motorn är i gång. Höjdmuttern befinner sig då på övre
hälften av höjdspindeln.
Bland de här beskrivna anordningarna har
konstruktören låtit i Sverige patentera (ovannämnda patent
nr 61381) bl. a. detaljen, som består av
hävstången 60, muttern 63, fjädern eller fjädrarna 85, vars
syfte är att vid motorskada eller hotande kollision snabbt
omställa lyftpropellerbladen utan den lodräta axelns
vridning. Manövreringen och verkningssättet framgår
för övrigt av det här lämnade referatet. ^
Några ord om radiorör och deras tillverkning.
Radiolampan, eller, som den rätteligen bör kallas,
radioröret, har så ingått i det allmänna medvetandet
att man är nästan frestad att kalla det en
hushållsartikel. Visserligen ger utan gensägelse en god
kristallmottagare det renaste ljudet, om den
kombineras med en god hörtelefon; vill man
emellertid använda den bekvämare högtalaren och i övrigt gå
utom lokalstationens närmaste omgivning, så måste man
tillgripa ett eller flere radiorör.
Förbrukningen av radiorör på världsmarknaden är
mycket större än man i allmänhet torde föreställa sig;
vid de 3 fabriker, som kontrolleras av ett enda
amerikanskt bolag, som jag besökte för någon tid sedan,
tillverkades sammanlagt ända till 10 000 rör per dag.
Hur stor totaltillverkningen är f. n. är ej lätt att ånge,
men torde vara enorm.
Hur radioröret verkar i en mottagare torde det vara
onödigt att här närmare ingå på; vare nog sagt att det
glödlampsliknande röret har i regel 3 elektroder:
glödtråden, gallret och anoden. Glödtråden sänder ut, så
länge den glöder, ett ständigt regn av elektroner, som
bilda en elektriskt ledande brygga mellan glödtråden
och den motstående, kalla anoden, så att en ström kan
passera från anoden till glödtråden. Denna ström
kontrolleras av gallrets spänningsvariationer, och då
gallret står i förbindelse med antennkretsen regleras således
anodströmmen av de från antennen kommande
impulserna. Kopplar man därför in telefonen i
anodströmmens krets så återger telefonen i förstärkt grad de svaga
impulserna från antennen. Genom att kombinera flere
rör efter varandra kan således en dylik förstärkning
drivas ganska långt.
För att ett rör skall funktionera tillfredsställande
fordras bl. a. att det är, praktiskt taget, fullkomligt
lufttomt, ett villkor som tidigare ej var så lätt att
uppfylla. (Visserligen gives det även rör vari en viss
gas-rest kvarlämnats med avsikt, men dessa skola vi här ej
inlåta oss på.)
Vidare fordras att glödtråden skall utsända rikligt
med elektroner även vid lägre temperatur; tidigare
användes trådar av ren wolfram, som dock fordrade en
uppvärmning av upp till minst 1 800° C eller mera för
att få en tillräcklig s. k. elektronemission till stånd.
Genom att antingen förse tråden med ett tunt överdrag
av vissa jordmetallers oxider, såsom torium- cer- och
lantanoxid eller annars inblanda dessa ämnen i tråden
vid dess framställning lyckades man få en tråd, som
även viel en temperatur av endast 600—800° C gav en
tillfredsställande elektronemission.
Vi skola nu i korta drag följa gången av ett radiorörs
tillblivelse i en av de förutnämnda amerikanska
fabrikerna; framställningsmetoderna växla i olika fabriker,
men är i princip densamma överallt.
Glödtråden, som är den viktigaste detaljen, göres, som
sagt av wolfram, ett metalliskt grundämne som först
upptäcktes av den svenske kemisten Scheele (år 1781,
enl. prof. P. T. Cleve). Man använder wolfram på
grund av dess höga smältpunkt (ca 3 000° C). Ur
malmen scheelit utvinnes på kemisk väg
wolfram-syra, ett tungt, gult pulver. Detta upphettas i slutna
järnretorter genom vilka vätgas får långsamt strömma,
varvid wolframpulvret utreduceras. Det tunga,
grafit-liknande wolframpulvret knådas med vatten och en
obetydlig del bindemedel samt pressas i en kraftig
hydraulisk press till stänger, ca 1,5 cm i fyrkant och
22 cm långa, Stängerna, som äro ytterst sköra,
införas försiktigt i järnretorter och sintras i vätgas vid ca
1 200° C. Därefter inspännas de vertikalt med ena
änden i ett kraftigt stativ, medan nedre änden nedsänkes
i en kyld skål med kvicksilver; det hela omges med
en plåthuv i vilken vätgas inledes. En kraftig
elektrisk ström ledes genom staven så att den upphettas
till ca 2 600° C eller mera. Denna eftersintring
golden hård och fast så att den kan lättare hanteras.
Sedan hamras den, först varm, sedan kall, i särskilt
konstruerade hamringsmaskiner och drages slutligen ned
till önskad dimension; sista dragningen sker i cl i
a-m a n tskodda dragskivor. Prepareringen mecl de
förutnämnda oxiderna sker efter sista dragningen.
Tillformningen av den U-böjela glödtråden,
insättningen i det på förhand iordninggjorda glaskärlet samt
insmältningen av gallret och anodplåten sker helt och
hållet med maskin; i en sal stodo 12 roterande bord
uppställda, varje bord upptog samtidigt 28 rör i olika
stadier av fabrikationen. Vardera bordet betjänades av
3 à 4 arbeterskor, som dels insatte nya ämnen och
bort-togo de färdiga rören, samt i övrigt övervakade de
olika operationerna.
Evakueringen är, näst glödtråden, tillverkningens
viktigaste detalj. Tidigare fordrades, för att få ett gott
vakuum, pumpning under flere timmar; numera sker
detta på ca 17 minuter!
Före inmonteringen av rörets metalldelar fastsvetsas
medelst s. k. elektrisk punktsvetsning vid ett hörn av
anodplåten en liten strimla av magnesiumband (av
samma slag som användes vid fotografering). Lampkolven
påsmältes automatiskt på en glasrörsansats, som står
i förbindelse mecl ett system av vakuumpumpar, s. k.
kvicksilver-diffusionspumpar, som på några minuter
utsuga alla fria gaser ur kolven.
Emellertid hålla metalldelarna själva en del gas, dels
vidhäftande och dels inneslutna; även vid
glasväggarna fasthänga en del gasrester. Dessa kunna endast
avlägsnas genom upphettning.
Denna skedde tidigare genom anläggandet av en hög
spänning, som förorsakade s. k. »elektronbombarde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
