Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Året därpå for jag med min fader på min andra
utrikesresa. Vi besökte Stockholm, Näfveqvarn, foro
kanalvägen till Göteborg, där min kära far hade
många och långa öfverläggningar med den kända
skolmannen Carl Jonas Meijerberg. Hos honom —
han bodde då på ett hotel, han höll nämligen på
att flytta till Stockholm — såg jag för första gången
Victor Rydberg.
Han var för mig icke blott ett stort namn.
Ehuru ung hade jag, frånsedt detaljerna, förstått
vidden och innebörden af hans berömda bok. Jag
hade förstått afsikten och kunde med Pontus Wikner
säga om denna bok »svalkande omsvepte den min
själ med en af antikens frihets- och skönhetskänsla
mättad lifsluft", den var som skrifven för mig
personligen, med den började ett nytt lif för mig —
jag var icke mera rädd för djäfvulen.
Jag väntade mig af detta sammanträffande med
Rydberg något, jag vet icke själf hvad, hänförande.
Min spänning var drifven till sin spets, men hvad
jag väntat slog in endast till hälften. För öfrigt,
jag var vid denna tid alldeles ung, „kanske yngre
än de flesta". Tobak, kort, starka drycker voro mig
obekanta, jag hade aldrig dansat ett steg, begreppet
flirt kände jag icke till — jag ber den gunstbenägna
läsaren minnas, att allt detta, så naturligt för en
yngling i våra dagar, för fyratio år sen var något
annorlunda.
De pedagogiska diskussionerna med farbror
Meijerberg fann jag oändligt långtrådiga, och det
gjorde mig ondt att finna min drömda hjälte Victor
Rydberg rent ut tråkig. Det som piggade upp mig
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
