Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Sedan ett år tillbaka...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
JEAN-CHRISTOPHE
galen. Då hon äntligen fattade orsaken till
all denna oro grälade hon på honom.
— År det mänskligt att bära sig åt så?
Ge mig hela bunten, jag skall ta bort den,
oeh ni får aldrig se skymten av den mera.
Men den gamle stretade emot. Allt under
det han hostade ropade han åt Salomé att
hon skulle lämna honom i fred. Då hon
envisades blev han ursinnig. Han svor och
stryptes nästan av ilska. Hon hade aldrig
sett honom bli ond och hålla henne stången.
Hon blev bestört och släppte nothäftet, men
hon sparade ej på hårda ord; hon kallade
honom en gammal tok, hon sade att ända tills
nu hade hon ansett honom vara en belevad
herre, men nu märkte hon att hon misstagit
sig; ban uttalade ju hädelser och svordomar
som en stalldräng skulle rodnat över; hans
ögon trängde ut ur huvudet; om de varit
pistoler skulle de dödat henne på fläcken...
Hon hade nog fortsatt att gnälla i all
oändlighet om han ej rest sig från kudden och
skrikit:
— Gå ut!
Hans röst lät så befallande, att hon gick
och lät dörren smälla igen efter sig, sedan
hon förklarat att han kunde ropa så mycket
han ville; hon skulle inte besvära sig, han
skulle minsann få ge upp andan allena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
