Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Oreda mitt i ordningen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
JEAN-CHRISTOPHE
kände sig genomisad. Utmattningen och den
förskräckliga vämjelsen gåvo honom svindel.
Han bet ihop tänderna och påskyndade sina
steg. Dimman tätnade ju närmare han kom
floden. Det blev en alltmer tilltrasslad röra
av alla möjliga åkdon. En häst halkade och
föll, kusken piskade den för att tvinga den att
resa sig. Det olyckliga djuret, som nära nog
stryptes av seldonen, spjärnade krampaktigt
emot och föll orörligt tillbaka. För Christophe
blev det alltför vanliga skådespelet den droppe
som lät själens sorg flöda över. Vid det arma
kräkets konvulsiviska ryckningar, mitt ibland
alla likgiltiga blickar, kände han ångestfullt
sin egen värdelöshet bland dessa tusentals
okända människor. Den motvilja som han
sökt tränga tillbaka, då ban såg denna boskap,
andades denna besmittade atmosfär, rörde sig
i denna honom andligen fientliga värld, bröt
plötsligt fram med oanad våldsamhet. Han
snyftade högt. De förbigående tittade häpna
på den store pojken vars ansikte förvreds av
smärta. Han gick med stora steg. Tårarna
strömmade utefter hans kinder och han brydde
sig ej ens om att torka bort dem. Många
stannade och följde honom med ögonen, och om
han kunnat läsa i de själar som syntes honom
så grymma skulle han kanske ha funnit en
broderlig medkänsla, om ock uppblandad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
