Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Kanske var det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
JEAN-CHRISTOPHE
fängslat Christophe, om han endast lärt känna
dem. Men han hade knappt i förbifarten
snuddat vid dem. Han kände dem blott genom
förvridna karikatyrer. Han såg blott deras
fel, som konstens apor och pressens
provryttare härmade och överdrevo.
Vad som mest kväljde honom i umgänget
med musikpöbeln var dess formalism. Aldrig
frågade man bland dessa människor efter
annat än formen. Aldrig ett ord om
karaktären, känslan, livet. Inte en enda bland dem
anade att varje äkta musiker lever i ett
tonfyllt universum, liksom vanligt folk lever i
en synlig värld; att hans dagar rulla fram som
dallrande musikvågor. Musiken är den luft
ban andas, den himmel som omger honom.
Hans själ är musik; allt vad ban älskar, hatar,
lider av eller fruktar är musik. En musikalisk
själ ser sin kärleks föremål under musikens
form; de älskade ögon som bedåra honom äro
varken blå, bruna eller grå, de äro musik; en
melodisk smekning, ett ljuvligt ackord. Denna
inre musik är tusen gånger rikare än de yttre
toner som tolka den, på samma sätt som pianot
är underlägset den som spelar på det. Snillet
mätes efter livets kraft och efter förmågan
att frambesvärja liv medelst konstens
ofullkomliga instrument. Men hur många är det
väl i Frankrike som ana sådant? För detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
