Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det fanns diktare...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MARKNADSTORGET
139
sade), på det att han inte ens skulle skrämma
ett litet barn (lärjungen var övertygad om att
han därmed uttalade ett beröm). — Aldrig
erfor man i deras konst en spontan naturkraft.
De förvärldsligade allting. Liksom i musiken
— och långt mer än i musiken, ty den var i
Frankrike en relativt yngre och naivare konst
— fasade de för »det redan sagda». De mest
begåvade bemödade sig kyligt om att städse
säga motsatsen till vad andra sade.
Förfaringssättet var barnsligt enkelt: man
utvalde en vacker legend eller en barnsaga och
lät den uttrycka vad som stred emot dess
ursprungliga innehåll: Riddar Blåskägg blev
slagen av sina hustrur, Polyfem uppoffrade
sig för Acis och Galatea och stack av godhet
ut sitt öga. I allt detta fanns allvaret blott i
formen. Därtill tyckte Christophe (ehuru han
ej riktigt kunde döma) att dessa formens
mästare snarare voro efterapare än verkligt
stora diktare, som skapa sin egen stil och
teckna med breda drag.
De lekte att de voro konstnärer, de lekte
att de voro skalder. Ingenstädes utbredde sig
diktarlögner fräckare än i hjältedramat.
Själve hjälten uppfattade de på ett burleskt
sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
