Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det fanns dock...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
JEAN-CHRISTOPHE
Han sammanblandade Racine med dennes
efterföljare: små parisiska psykologer, som
anspråksfullt skärskådade sitt eget bjärta.
Alla dessa människor voro fastnitade i det
klassiska. Kritiken diskuterade i all
oändlighet Tartuffe och Phèdre.
De tröttnade ej på att höra samma
pjäser; de njöto av samma ordlekar och
skrattade då de blivit gubbar åt samma skämt som
förtjust dem då de voro barn. Och så skulle
det fortsätta så länge nationen varade. Inget
land i världen bibehöll till den grad en
inrotad dyrkan för förfädren. Universum
intresserade dem ej. Många bland de mest
begåvade hade ingenting läst och ville
ingenting läsa utom det som skrivits i Frankrike
under Ludvig den fjortonde. Deras teatrar
spelade varken Goethe, Schiller, Kleist,
Grill-parzer, Hebbel eller någon enda av andra
nationers stora män, Grekland undantaget,
vars arvingar de ansågo sig vara (likasom
alla andra Europas folk). Med långa
mellanrum erforo de behovet att återupptaga
Shakespeare. Det var proberstenen! Bland dem
funnos tvenne skolor. Den ena tolkade Kung
Lear, med en borgerlig realism som påminde
om Emelie Augiers komedier. Den andra
gjorde Hamlet till en opera med bravurarior
och Victor-Hugodrillar. De tänkte aldrig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
