Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De hade två barn...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
17
ringarna vid kanalens kant med dess
skimrande döda vatten, popplarna som stodo på
båda sidor i dallrande, långa rader... Så var
det åter de stora middagarna, ett oändligt
frosseri, där man njutningsfullt ocb
kunskapsrikt talade om mat, ty alla voro finsmakare,
och i landsorten är god mat något mycket
allvarligt, en konst större än alla andra. Det
sysslades även med affärer, tvetydiga historier
och sjukdomar som noggrant beskrevos...
den lille gossen i sitt hörn satt tyst som en
råtta, han åt föga och lyssnade med bägge
öronen. Ingenting undgick honom, och om han
inte klart uppfattade allt fyllde hans
inbillning ut luckorna. Han hade den egendomliga
gåva som ofta märkes hos barn tillhörande en
gammal släkt, en urgammal ras, märkt av
århundradens insegel; ban gissade sig till de
tankar han ännu ej tänkt och ännu inte
förmådde begripa. — Så fanns också köket, där
blodiga och aptitliga rätter hemlighetsfullt
tillagades, samt den gamla kokerskan som
berättade hemska och besynnerliga sagor. —
Slutligen nalkades kvällen: läderlapparnas
tysta flykt, skräcken för det vidunderliga liv
som myllrade i det gamla huset: de stora
råttorna, de ludna spindlarna; så den halvt
omedvetna bönen vid sängens fot, den lilla
hackande klockan i det närbelägna klostret
2. — Jean-Christophe. VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
