Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antoinette hade inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
143
på vägen! — Hon blev medveten om att ban
tittade på benne; bon skakade av sig den
beklämmande dvalan oeb öppnade ögonen, dessa
alltid lika unga, klara oeb genomskinliga
ögon, som ibland fördunklades av en ofrivillig
ångest, som då ett moln speglar sig i en lugn
insjö. Han frågade sakta bur hon mådde, hon
tryckte hans hand och försäkrade att hon
mådde bra. Ett vänligt ord skänkte henne
nytt liv.
För resten togs snart bådas
uppmärksamhet i anspråk av allt det nya som omgav dem.
Mellan Pontarlier och Dole sågo de den tidiga
morgonrodnaden upplysa det bleka landskapet;
fälten vaknade till liv, den glada solen steg
upp över jorden — solen, som även den tycktes
ha rymt bort från gatornas fängelse, de
dammiga husen och den flottiga skorstensröken.
Ångarna skälvde inhöljda i en lätt mjölkvit
dimma. — De märkte de allra minsta detaljer,
en liten klockstapel, en förbiilande bäck,
bergens blå linje, som sträckte sig längs
horisonten, kyrkklockornas spröda ljud, som vinden
medförde vid en anhaltstation mitt i den ännu
slumrande naturen, en boskapshjord, som
vilade på en sluttning ovanför vägen. Allting
intresserade dem. De liknade två uttorkade
träd som njutningsfullt uppsuga himmelens
vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
