Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antoinette hade inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
JEAN-CHRISTOPHE
mörkret, medan Olivier roade sig i salongen
därnere och, såsom han brukade, överlämnade
sig åt en liten romantisk kärlekssaga. Hon
väcktes ur dvalan då hon hörde honom gå
uppför trappan med sina vänner och växla
oändliga godnatthälsningar innan ban beslöt
sig för att skiljas från dem på tröskeln av
deras rum. Antoinette log stilla i natten och
reste sig upp för att tända det elektriska ljuset.
Broderns skratt vederkvickte henne.
Hösten närmade sig. Solen slocknade.
Naturen vissnade. Oktobers molndis bredde
en slöja över de livliga färgerna, som så
småningom bleknade bort. Snön täckte höjderna
och dimman lägrade sig i dalen. De resande
bröto upp en och en och slutligen gruppvis.
Det blev en sorg att se vänner, ja, till och
med likgiltiga bekanta fara. Men mest sörjde
de över att se sommaren försvinna — den
lugna, lyckliga tid som varit en oas i livet. De
gjorde den sista promenaden tillsammans en
beslöjad höstdag i skogen längs berget. De
talade ej, de drömde vemodigt och tryckte sig
fruset intill varandra, höljda i sina långa
kappor med uppvikta kragar. De höllo varandra
i händerna. Längst bort hördes en enslig
fågels klagande skri, den tycktes ana att
vintern nalkades. En kristallklar bjällra från en
avlägsen beteshjord ljöd i dimman — till hälf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
