Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Paris återfunno de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
121
största grad av självövervinnelse. Hon gjorde
sig inte reda därför. Det tycktes som om hon
här fann användning för hela sin evigt
outtryckta, ärftliga, dunkla längtan efter ett ideal.
Hennes själ, som annars tycktes vara förlamad,
andades i dessa sällsynta ögonblick åter upp.
Då hon förmådde mildra ett lidande, kände hon
en sorts trevnad, ett inre jubel. Hennes glädje
var nästan ogrannlaga. Godheten hos denna
kvinna, som var självisk, och egoismen hos
Jacqueline, som likväl var god — vad skulle
man egentligen kalla dem? — varken last eller
dygd! Det var bådas strävan efter hälsa, men
den ena mådde bättre än den andra.
Jacqueline förkrossades av tanken på
lidandet. Hon skulle ha föredragit döden
framför lidandet. Hon skulle hellre valt döden än
hon skulle förlorat några av sina glädjekällor:
skönheten, ungdomen. Att hon inte finge all
den lycka som hon trodde sig ha rätt till — ty
hon trodde på lyckan med en absolut löjlig
och religiös tro — att andra voro lyckligare
än hon, det tycktes henne vara den värsta
av orättvisor. — Lyckan var för henne inte
bara en tro, den var en dygd. Olyckan tycktes
henne vara ett lyte. Hela hennes liv inriktades
så småningom enligt dessa åsikter. Hennes
verkliga karaktär framträdde ur de idealistiska
slöjor som hon fordom i jungfrulig blygsamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
