Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Paris återfunno de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
JEAN-CIIRISTOPHH
smärtans hemska anlete, skulle de ej längre
våga att spela en upprörande komedi...
Men summan är dock att de lida. De äro
sjuka. Man måste beklaga dem. Den stackars
Jacqueline var bra oskyldig, det var inte
hennes skuld att hon lösgjorde sig från Olivier,
lika litet som det var hans skuld att han ej
kunde fasthålla henne. Hon var sådan som
naturen skapat henne. Hon visste inte, att
äktenskapet är en utmaning som man ställer
till naturen och att då man kastat handsken,
har man intet annat att vänta än att naturen
upptager den. Så får man vara färdig att
tappert utkämpa den strid, som man själv
uppväckt. Hon märkte, att hon bedragit sig
och det retade henne. Hennes missräkning
omvandlades till fiendskap mot allt vad hon
älskat, mot Oliviers tro som även varit
hennes egen. En intelligent kvinna har under
korta ögonblick, mer än mannen, en intuition
om evigheten, men det är henne svårare att
hålla sig kvar på samma ståndpunkt.
Mannen, som alstrat evighetstankarna, närer dem
med sitt liv. Kvinnan åter närer sitt liv med
dem, hon uppsuger dem, hon skapar dem ej.
Oupphörligt måste man tillföra hennes hjärta
och hennes ande ny näring; varken hjärta
eller ande äro sig själva nog. Då kvinnan ej
kan tro och älska, måste hon förstöra — ifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
