Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det dröjde inte länge...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
183
låta bli att plåga för att hämnas. Sedan blev
hon dubbelt nedslagen och hon hatade sig
själv. Hon kände, att om hon inte kunde
finna ett medel som räddade henne, skulle
hon göra ännu mera ont. Hon trevade och
letade efter detta medel. Hon hakade sig fast
vid allt likt en människa som är nära att
drunkna. Hon bemödade sig om att intressera
sig för en sak, ett verk, en människa som på
sätt och vis vore hennes egen sak, hennes
eget verk och en henne tillhörande människa.
Hon försökte återvända till sitt intellektuella
arbete, hon lärde utländska ßpråk. Hon
började en artikel, en berättelse, hon målade litet,
komponerade en smula... Allt var förgäves.
Redan första dagen misströstade hon. Det var
för svårt. Och för resten — »böcker,
konstverk! Vad är det egentligen? Jag vet inte ens
om jag tycker om dem, jag vet knappt om
allt det där existerar»... Somliga dagar
talade hon livligt, hon skämtade med Olivier,
hon tycktes vara lidelsefullt upptagen av det
som de pratade om, av det som sysselsatte
honom. Hon försökte bedöva sig själv ...
Förgäves! Plötsligt svalnade hennes iver, hjärtat
blev iskallt, hon gömde sig undan, tårlös,
nedbruten och beklämd. Hon hade delvis lyckats
utföra sitt förstörelseverk med Olivier. Han
blev alltmer skeptisk och världslig, men hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
