Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christophe återsåg ännu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
JEAN-CIIRISTOPHH
marna runnö bort; mot aftonen hördes steg
gnissla på sandgången. Vaktaren gick förbi,
han tittade på Christophe. Christophe frågade
honom vem som lagt dit blommorna. Mannen
svarade att det var en bondkvinna från Buir,
som kom till staden en eller två gånger om
året.
— Lorchen? sade Christophe.
De började prata med varandra.
— Är ni sonen? sade mannen.
— Hon hade tre söner, sade Christophe.
— Jag menar sonen från Hamburg. De
andra två artade sig illa.
Christophe teg, orörlig, med huvudet
tillbakalutat.
— Jag får lov att stänga, sade karlen.
Christophe reste sig upp och gick
kyrkogården runt. Vaktaren följde med och visade
allting, som om det varit hans eget. Christophe
stannade ibland och läste namnen på
gravstenarna. Hur många bekanta fann han inte
förenade här! Den gamle Euler — dennes
måg — längre bort barndomsvänner, små
flickor som han lekt med — plötsligt ett namn,
som gav honom en stöt i hjärtat. Ada! —
Frid vare dem alla!
Solnedgångens flammor omkretsade den
fridfulla himmeln. Christophe gick ut genom
grinden. Han vandrade länge bland fälten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
