Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacqueline och Olivier...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNINNORNA
219
infångat henne. Hon ville leva, hon ville vara
frij hon tyckte att naturen bedragit henne.
Sedan blygdes hon över dessa tankar, hon
tyckte, att hon .var ett vidunder; hon frågade
sig om hon var sämre eller annorlunda skapad
än andra kvinnor. Så småningom lugnade hon
sig ånyo. Hon domnade bort som ett träd, där
saven stiger, och hon drömde om den levande
frukt som mognade i hennes inre. Vad bar
hon inom sig? Vad skulle det väl bliva?
Då hon hörde barnets första skri vid dess
inträde i världen, då hon såg den arma,
bräckliga lilla kroppen smälte hela hennes
hjärta. Hon erfor i en bländande minut
moderskapets upphöjda jubel — det mäktigaste som
finnes. Hon hade med sitt lidande skapat ett
väsen av sitt eget kött och blod — en människa.
Och den stora kärleksvåg som rör hela
universum famnade henne från huvud till fot,
svepte bort henne, dränkte henne, lyfte upp
henne till himmelens höjd... O, Gud, den
kvinna som skapar är Din like och Du själv
erfar inte en glädje jämförlig med hennes; ty
Du har inte lidit...
Så drog vågen sig tillbaka och själen
återfann marken.
Olivier darrade av sinnesrörelse, han böjde
sig över barnet och log mot Jacqueline. Han
försökte fatta vad det var för livets hemlighets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
