Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
JEAN-CHRISTOPHE
stophe steg upp och närmade sig Anna. Han
böjde sig ned över henne. Hon vände mot
honom sin blick, fylld av himmelens vidder
som hon skådat in i. Några sekunder gingo
förbi innan hon kände igen honom. Då fästade
sig hennes ögon på honom med ett gåtlikt
leende som meddelade honom en inre oro. För
att slippa undan slöt han en sekund ögonen.
Då han öppnade ögonen såg hon fortfarande
på honom och det föreföll honom som om de
under många dagar sålunda hade betraktat
varandra. Det var som om de läst i varandras
själar. Men de önskade inte veta vad de läst.
Han räckte henne handen. Hon tog den
utan ett ord. De återvände till byn som man
såg därnere i dalsänkan; tornspirorna erinrade
om klöveräss; en av dem bar på sitt
mossbelupna krön — likt en liten mössa som
skjutits ned över pannan — ett tomt storkbo. Vid
skiljovägen nära byn gingo de förbi en brunn
som pryddes av ett litet katolskt helgon, en
Magdalena av trä; hon stod där i en något
konstlad hållning och sträckte bedjande ut
sina armar. Anna besvarade impulsivt
hennes rörelse och sträckte även ut armarna; hon
kiev upp på brunnskanten och fyllde det
vackra helgonets händer med hagtornskvistar
och rönnbärsklasar som frosten och
fågelnäbbarna hade sparat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
