| 125 |
| 127 |
»Du,» sade min vän advokaten, »titta upp i förhörssalen i morgon förmiddag när målet Sven Ljung kommer före. Jag tror det blir något ovanligt.»
»Lustigt eller tråkigt?»
»Jag säger ingenting.»
Nå -- min nyfikenhet var väckt och jag begaf mig dit upp.
I förhörssalen lade jag märke till en egendomlighet -- alla de mellan 20 och 30 vittnena eller rättare åklagarne voro flintskalliga.
Nu är det emellertid på det sättet med mig, att jag har vissa dagar för vissa lyten. En dag ser jag nästan bara halta hvart jag vänder mig, en annan dag förföljes jag af blinda, en tredje dag ser jag berusade kvinnor med slappa drag och nedtrampade kjolvader och en fjärde dag ser jag teckentalande döfstumma hvart jag än går.
Denna dag tycktes vara de flintskalliges
| 128 |
nådadag. Hvart jag vände mig i salen endast och endast flintskalliga människor.
Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna blickar. Det var rent generande.
Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade sakta:
»Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!»
»Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?»
»Å -- gör er inte till! Kanske ni vill påstå, att ert hår är äkta.»
»Min herre,» genmälde jag. »Jag har inte yttrat en stafvelse.»
»Ja, men gör i alla fall som de andra! Tag af er peruken.»
Jag började känna mig illa till mods och undra, om jag möjligen hade gått fel och råkat in på ett dårhus. Jag tog därför sakta min hatt och närmade mig dörren.
Eller rättare sagdt -- jag försökte endast. Min granne höll mig af all makt fast. Jag satt som i ett skrufstäd.
Hade ej just då målet Sven Ljung
| 129 |
uppropats och jag erinrat mig min vän advokatens löfte om något noch nie dagewesenes, så hade jag ovillkorligt vändt mig till en af de vakthafvande konstaplarne -- men nu lugnade jag mig och min grannes fasta tag om min handled slappade af.
Det blef också verkligen något roligt.
Den ene efter den andre anklagade Sven Ljung för att hafva levererat dem ett hårvatten, som han påstod skulle förebygga lungtuberkulos. Emellertid hade ingen annan verkan försports än att de samtliga hade blifvit flintskalliga. Alla voro rasande och ville ställa Sven Ljung till ansvar.
Jag tänkte för mig själf att jag här hade att göra med en manomanist, en person med en eller annan fix idé, möjligen en rödhårig herre, som ville taga en blodig hämnd på en njugg natur genom att göra flest möjligt kala och tänkte, att han skulle komma att ådömas ett mycket svårt straff.
Min förvåning blef emellertid gränslös då mannen, efter rättegångens slut frikändes. --
| 130 |
-- Sven Ljung, som nu inträdde i de anklagades bänk, var en man i sina bästa år.
Blicken var klar och skarp och hela personen verkade allt annat än charlatan. Också han var flintskallig; han bar ett böljande, mörkt skägg.
Domarens första fråga, efter de sedvanliga formaliteterna, lydde:
»Erkänner ni, att ni levererat samtliga dessa herrar ett hårvatten som beröfvat dem deras hårväxt.»
»Ja.»
»Med full afsikt?»
»Ja.»
»I afsikt att tjäna pengar?»
»Nej.»
»I hvilken afsikt då?»
»För att förebygga lungtuberkulos.»
Det förspordes munterhet i salen.
Sven Ljung begärde ordet. Han förde själf sin försvarstalan.
»Här ser ni ett extrakt af mina räkenskaper. De utvisa, att jag har inköpt 5.000 flaskor hårvatten från *** fabriken för 2 kronor per styck och att jag har sålt 4.000
| 131 |
precis de samma flaskorna också för 2 kronor per stycke.»
Han framlämnade räkenskapsextraktet, hvilket befanns vara fullt i sin ordning.
Domaren frågade:
»Men hade ni måhända själf del i denna hårvattenfabrik.»
»Nej. Var så god här äro edligt bestyrkta intyg om, att så ej är fallet.»
Också dessa intyg voro äkta och höjde öfver allt tvifvel Sven Ljungs oskuld.
»Men --,» domaren visste egentligen ej mera, hvad han skulle fråga den besynnerlige mannen om. Han sade därför:
»Hvad har ni själf att andraga angående ert tilltag?»
»Jo,» började Sven Ljung «när jag för någon tid sedan började att förlora håret läste jag i en tidning följande annons:
»Osvikligt medel.
Håraffall botas i loppet af få veckor genom användandet af *** hårvatten» och så vidare.
Jag köpte ett par flaskor. Men ett mera
| 132 |
osvikligt medel till att förlora håret kan väl knappast tänkas. Mitt tjocka, präktiga hår -- som endast obetydligt hade glesnat just midt uppe på hjässan -- föll i hela nypor.»
»Godt. Men detta behöfde väl icke föranleda er att narra hundratals --»
»Förlåt, hela 4.000 --»
»Godt, att narra hela 4.000 människor in i samma fördömelse. Jag kan ej se era motiv. Efter era räkenskaper har ni till dato förlorat 7.000 flaskors värde, eller 2.000 kronor. --»
»Ja, plus frakt och porto på de försända 4.000.»
»Riktigt. Då förefaller era motiv ännu mera svårförklarliga.»
»Ja. Men jag vill framställa allt alldeles klart och tydligt. Jag förargade mig öfver att jag hade förlorat mitt hår, men tiden gick och till slut tänkte jag ej mera på den saken. En dag kom jag emellertid att läsa en statistik öfver lungtuberkulosens framfart och lade märke till att ingen flintskallig person var tuberkulös. Nu har ni pudelns
| 133 |
kärna, herr domare. Jag vände detta bakfram och tänkte om jag gör folk flintskalliga, så förebygger jag ju tuberkulosen. Jag kom att erinra mig det ypperliga hårvattnet och resten känner ni.»
Som jag nyss nämnde, Sven Ljung frikändes, men
uppmanades att sluta med detta slag af välgörenhet
för framtiden.
