Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stenläggningarna äro till formen vanligen runda eller fyrsidiga,
mera sällan tresidiga, fotangelformiga (tresidiga med insvängda sidor)
eller båtformiga (spetsiga i båda ändar). Liksom rösen och högar äro
de grafvar och innesluta vanligen brända lik; de bestå, såsom namnet
antyder, af lagda stenar; vanligen äro de plana och höja sig föga
öfver den omgifvande marken, ibland äro de inuti stenlagda eller
fyllda med jord och sten i jämnhöjd med de då något större
randstenarna. Såväl i randen som särskildt i hörn och spetsar
förekomma ofta resta stenar. Midten utmärkes stundom genom en
klumpsten. I allmänhet bildas randen af ett större antal intill
hvarandra lagda stenar, men stundom består läggningen af ett fåtal,
ofta stora stenar, som då ligga på större eller mindre afstånd från
hvarandra. Dylika läggningar kallas ”domareringar”; de mindre
hafva nog varit grafvar äfven de, men de större hafva sannolikt haft
någon religiös betydelse, varit offerplatser eller något dylikt.
Stenläggningar tillhöra uteslutande järnåldern; de olika formerna
förekomma vanligen jämte hvarandra på samma graffält, ofta
tillsammans med rösen eller högar.
Stensättningarna bestå af resta, kantiga stenar, som än bilda
fyrkanter, än skeppsformer eller dylikt. Enstaka resta stenar
förekomma allmänt, i synnerhet på större graffält, ofta i förbindelse
med ett röse, en grafhög eller en stenläggning men också utan
dylika, då de sannolikt blifvit resta till minne af någon person eller
händelse. Som alla häradets resta stenar, så vidt kändt är, äro
”stumma”, lämna de ingen upplysning om anledningen till deras
uppresande. Resta stenar tillhöra såväl brons- som järnåldern.
Skeppssättningarna förskrifva sig dock uteslutande från järnålderns
senare århundraden (600—1000). Under denna tid begrafvas döda
sjömän ofta med sina skepp, brända eller obrända. Men om man ej
kunde eller ej ville lägga den döde i ett skepp, så sökte man genom
lagda eller resta stenar gifva åt grafven utseendet af ett åt båda
ändar spetsigt skepp. Dessa skeppssättningar bildas än af lagda
kullerstenar, än af resta smalare stenar. Stundom äro de resta
stenarna lägst midskepps och tilltaga småningom i höjd mot
stäfvarna, hvarigenom man så vidt möjligt sökt efterbilda de höga
stäfvarna på vikingatidens skepp. Någon gång äro roddarbänkarna och
måhända äfven masten utmärkta, de förra genom tvärgående rader
af smärre stenar, den senare genom en i skeppets midt ställd sten.
— Resta stenar kallas ofta bauta- eller bötastenar, ett namn, hvars
betydelse är mycket omtvistad. Man har tolkat det såsom ”den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
