Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM 311
vanligen haft rätt i detaljfrågan. Men den samlade effekten skulle likväl
bli skadlig, såsom vi demokrater ser saken.
Här är det pressens män som har att värna det allmänna intresset. Det
allmänna intresset är möjligast vida publicitet. Diskussionen har i en
demokrati egenvärde, och detta alldeles bortsett från de uttryckta
åsikterna, ja t. o. m. bortsett från de enskilda inläggens vederhäftighet.
I denna paradoxala åskådning ligger demokratins enda rimliga
försvars-linje. Den bottnar i tron på ”the fundamental wisdom of the many”, på
folkets förmåga att sovra och välja. Och kan något folk ges det förtroendet,
så är det vårt lugna, allmänbildade, litet misstrogna, panikfria svenska
folk.
Detta gäller som sagt närmast den inrikespolitiska diskussionen, vars
avtynande vi betraktar som en allvarlig fara. I fråga om den
utrikespolitiska har vi faktiskt mindre anledning att klaga. Detta icke blott på
grund av de starka nationella skäl som här föreligger för dämpning, utan
framför allt därför att i kanske flertalet tidningar denna diskussion trots
allt hållits uppe på ett sätt, som vittnar om hög personlig integritet och
även personligt mod.
Vi syftar inte särskilt på de organ som gjort sig kända och ådragit
sig obehagligheter och berömmelse genom att sticka ut sitt huvud i
faro-gluggen, utan på den stora mängden av tidningar, framför allt kanske
borgerliga tidningar och fackföreningsrörelsens små fackblad. Vi menar
att det en gång kommer att finnas ett mycket stort antal tidningsmän i vårt
land, som kommer att kunna med stolthet minnas hur svenskt och rakt
de stod och hur fritt de skrev sommaren 1940, när inte bara de många
småstaterna fallit utan även Frankrike, och när själva England vacklade.
Det kunde vara frestande att här gå in på anpassningens psykologi
och sociologi litet mer realistiskt än det vanligen sker. Tidningsmännen
tillhör den intellektuella medelklass, som i en tid som denna har en så
viktig men också en så utsatt ställning. Dit hör även jurister, lärare och
dit räknar vi också organisationsledare, riksdagsmän och andra
representanter och funktionärer i samhället. Vi har alla sociala ställningar
och inkomster att förlora, anspråkslösa kanske men komfortabla. Om
vi är unga har vi en karriär att göra, om vi är litet äldre har vi intecknade
villor och oförsörjda barn att dra upp. Dessa grupper sitter i så måtto
ömtåligare än de breda lagren, att de på ett mycket direktare sätt
personligen — och för livsuppehället — är beroende på samhällsordningen.
Det är för dessa grupper som anpassningen blir ett så personligt problem.
De sista årens erfarenheter har lärt oss, att emigration inte är en god
lösning. Ytterst få kan för övrigt försörja sig utomlands, inga jurister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
