Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund än 1818 och 1819. Då hade man nöjt sig med att
stadga skyldighet för rikena att på anmodan utlämna
förbrytare ; men detta hade icke, såsom i en motion vid
riksdagen 1859 klagades, hindrat de norska bönderna från
allehanda ofog vid gränsen; nu ville man därför pålägga det ena
rikets invånare direkt skyldighet att hörsamma vederbörlig
kallelse från det andra rikets myndigheter och på samma
gång gifva laga kraftvunna domar direkt verkställighet äfven
i unionslandet. Så hade 1851 års riksdag begärt, och så
hade kommittéförslaget af den 6 Aug. 1856 skrifvit; 1857
års riksdag antog (i Okt.), men 1857 års storting förkastade
(d. 17 Sept.), efter en motivering som kastade skugga på
det svenska rättsväsendet i allmänhet och särskildt
framhöll bristen på ett advokatstånd såsom ett tillräckligt skäl
för utländingen att ej anförtro sin rätt åt dess domstolar[1].
Den misstämning, som i Sverige satt kvar efter 1844,
växte efter detta till en harm, som blott väntade på ett
tillfälle att bryta löst. Och tillfället kom — tidigare
kanhända än någon anat.
Ståthållarstolen i Norge stod vid denna tid åter tom.
I Aug. 1840 hade Vedel gått ur tiden, och med honom
bortgick den uppriktigaste vän unionstanken någonsin haft
i Norge. På hans plats kom i Febr. 1841 förutvarande
norske statsministern Lövenskiold, en man med mer
gedigna än lysande egenskaper, till lynnet konservativ och
aristokrat, Norges störste karakter under unionens dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
