Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra konstnärliga landskapskaraktärer. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
Sigurd Erixon
ungdom och kringvandring i bygden under musik och fanor avlöste
varandra som akter i ett drama och voro för många deras största
upplevelser. Rituellt utbildade folkfester med symbolisk-drastisk
mani-festering av högtidernas innebörd växla för övrigt med dunkelt
fattade, kanske i nya myter ständigt omtolkade seder och bruk vid livets
högtider, dess början och slut, liksom också på de stora årsdagarna, där
tanken på äring och växtkraft ofta dominerat. Julen är här den stora
magneten, som samlar över ett kvartsårs intressen kring sig. Detta är
i stort sett lika överallt i vårt land. Vårfesterna äro dramatiskt och
musikaliskt rikast utbildade i Sydsverige. Valborgsmässa och
midsommar äro Dalarnas och Mellansveriges stora fester. På hösten lyfter
sig Mikaeli över andra helger i Nordsverige, sammanhängande med
boskapens hemföring från fäbodarna i mer eller mindre festliga
former.
Olaus Magnus ger oss många vinkar om, hur folkfesterna tedde sig
i vårt land vid medeltidens slut. Till en del firades då allmänt samma
slags högtider som hos allmogen tre sekler senare, men dessutom
frodades gillen och skrån, och det är tydligtvis dessa, som framför alla
andra institutioner hos de bredare lagren uppehöllo medeltidens
festtraditioner utanför den rent kyrkliga ritualen.
En jämförelse på bredaste front mellan olika epoker och orter i vårt
land visar en tydlig stegring av festformernas rikedom, ju längre man
kommer mot söder, och ger likaså en tydlig vink om att de lokalt
utbildade högtidstraditionerna genom reformationens genomförande
erhöllo en knäck, som den protestantiska kyrkan, skolan och staten
sedan aldrig förmått eller velat reparera. Farsoter, missväxt, krig,
skatter och upptagenhet med statligt organisationsarbete, vilket allt
karakteriserar 1500- och 1600-talen i vår historia, voro icke ägnade att
uppamma de konstnärliga anlagen hos vårt folk, och vårt klimat synes
icke medge, att festen kan tjäna som surrogat för livets nödtorft annat
än i undantagsfall. Det militära har också uppslukat en hel del genom
att upptaga och ge militärisk prägel åt vissa sidor av den gamla
festritualen. Tydligt är emellertid, att Sydsverige och några andra
utspridda områden i olika delar av landet liksom städerna representerat
en förmedlande övergång mot kontinenten.
Låtom oss då se efter, hur vår folkkonst i egentlig mening förhåller
sig till dessa iakttagelser rörande vårt folks läggning och dess skiftande
egenart i landets olika delar. Den som gör sig besväret att närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
