Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hävringe båk och lotsplats. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii6
Karl Asplund
Så vitt författaren vet står denna byggnad numera ensam som
representant för den äldsta typ av träbyggda inseglingsmärken vi känna.
Det är en lycka att just en av den största ordningen blivit bevarad till
våra dagar. Den står också antagligen ensam som art bland de svenska
träbyggnaderna. En sexsidig träbåk med spånbeklädnad, av 35 fots
höjd och av samma typ som Hävringe, finnes på Malörn utanför
Haparanda, men synes att döma av formerna vara av något senare
datum. Man skulle som närmaste släktingar till Hävringe kunna
tänka sig polygona klockstaplar eller väderkvarnar, men dessas av de
praktiska ändamålen betingade inre konstruktion är av en helt annan
beskaffenhet. Klockstapeln är ursprungligen en
upphängningsanordning, väderkvarnen en maskin. Båken med sitt atletiskt utvecklade
strävningssystem har bara en funktion att fylla, att stå fast och
uthärda snöstormar och orkaner — och att synas.
Jo, en annan funktion har båken också haft i äldre tider. Det
väldiga utrymmet inom dess sex väggar har naturligtvis utnyttjats för
förvaringsändamål, och den bör ha haft karaktären av en fatbur, bara
alldeles för gigantisk för lotsarnas ytterst enkla förhållanden. Ännu i
min barndom voro bottenvåningen och den övre våningen belamrade
med segel, flundrenät, strömmingsskötar, torskrevar, oljekläder,
tjär-och salttunnor, vättar för ejderskytte och allt som i synnerhet i det
romantiska halvdunklet därinne kunde glädja ett pojkhjärta. Men
bå-kens inre talar också sina allvarsord om sjöfartens bistra sidor under
primitivare tider. Från bottenvåningen till taket äro bjälkarna fulla av
målade och skurna namn, icke bara tillkomna som turistklotter utan
som tack för härbärge. En byggnad av dessa mått måste ju vara en god
asyl för vinddrivna eller skeppsbrutna sjömän och fiskare. Villeldar
och sjöröveri ha ju eljest i äldre tider ofta hälsat sådana — jag erinrar
om den suggestiva och på gott verklighetsunderlag byggda skildringen
från finska skärgården i Arvid Mörnes ))Inför havets anlete». Någon
tradition om sådant har veterligen icke förmälts från Hävringe, man
har en känsla av att en god och vänlig anda sedan länge härskat här
bland lotsverkets sega och modiga utposter i en skärgård som förr var
ytterligt svårbefaren och farlig. Jag citerar ur min fars anteckningar
— det rör 1850-talet:
»En morgon när jag vaknade var jag ensam i stugan och kom snart
underfund med att jag var ensam på Hävringelandet. Inget fartyg
var inom synhåll. Sent på kvällen föregående dag kom en skuta, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
