Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Timmermännen och byteslaget. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyo
Sigurd Erixon
ännu större utbredning, vars kulminationsområde är Östergötland och
Kalmar län, där till och med hela kroppåsen fått namnet
»gröt-stocken» eller »grötaträet». Det lider intet tvivel, att gröten här har
en uråldrig tradition som rituell rätt. I Ryssland finnes exempel på
att man vid uppläggandet av ryggåsen binder på en grötkruka,
inbunden i en päls, vilken gröt sedan förtäres, och hos en del stammar
där offras gröt åt husandarna, när huset blivit färdigt såsom vi vid
jularna åt tomten. I Härjedalen, Jämtland och angränsande delar av
Ångermanland var det i stället mjölk, som bars till timmermännen.
Timringsarbetet utföres genomgående av män. Kvinnornas
medverkan har inskränkt sig till att de — i likhet med barn och gubbar
— revo ihop mossa att täta väggarna med och annat dylikt
plockarbete. Om yxan far av skaftet, säga timmermännen i Ovansiljan,
att en »gammelkulla» skaftat den, och det finnes många lustigheter
och spydigheter i timmermansspråket om kvinnornas — särskilt de
gamlas och fulas — farliga eller löjliga inflytande på byggnadsarbetet
och verktygen.
Om det tunga träarbetet således är en avgjort manlig funktion,
ställer sig saken genast annorlunda, när det gäller taktäckning. I
mellersta Värmland biträda kvinnorna både med spån- och halmtaksläggning,
och detta gäller hela Götaland. På Gotland hade varje
»vindskeds-karl» en piga, som av den längsta agen snodde repliknande »vävjar»,
varmed agen fästes vid vindskedsstängerna. Mycket ofta har man
dock haft yrkesmässiga takläggare för arbetet i stort. Inom
korsvirkesområdet i Sydsverige deltogo kvinnorna även i själva
väggbyggnadsarbetet. De biträdde med att vira halm och ris i väggarnas
flätverk, att älta lera och att »klina» (smeta på) väggarna därmed. I
Danmark synes detta arbete nästan helt ha pålegat dem. Det är
sannolikt, att denna motsättning mellan timmer- och
korsvirkesområdena svarar mot en mera djupgående etnologisk motsättning, som
jag hoppas i ett annat sammanhang få närmare utveckla.
Mycket tyder på att timringsarbetet ägt ett slags manligt tabu,
särskilt märkbart, när kvinnorna trätt i kontakt med männen i deras
arbete. En av kvinnans viktigaste indirekta funktioner vid husbygge
har bestått däri, att det var hon, som skulle bära maten till karlarna.
I norra Sverige var det i allmänhet unga »stintor», i söder kanske oftare
hustrurna. Gröt- eller mjölkbärerskorna i Ångermanland, Jämtland
och angränsande bygder skulle smyga sig fram och om möjligt av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
