Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Timmermännen och byteslaget. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyo Sigurd Erixon
av en traktering eller ett helt kalas både för dem, som medverkat vid
denna slutfas i arbetet, och för alla övriga medhjälpare under byggets
gång. Kroppåsölet, ryggåskannan, takstolskannan, eller vad det
heter, framstår på detta sätt ganska ofta som det egentliga
avslutningsgillet. Och dock var huset ju ännu alis ej färdigt. Själva
taktäckningen återstod liksom inredningsarbetena i det inre. På många
håll har man därför, logiskt nog, haft särskilda gillen, när
takläggningen blivit klar eller huset helfärdigt. Skälet till kroppåsölet eller
takstolskannan ligger emellertid icke blott i att timmermännen då
slutade och taktäckarna togo vid — detta där ej allt arbetet utfördes
av samma krafter. Ryggåsen — som hos vår allmoge är långt äldre
än takstolarna — har konstruktivt och synbarligt spelat en så viktig
roll, att den räknats som husets både ryggrad och huvud. Gamla och
unga bruk och föreställningar visa detta både i Norden och
Östeuropa liksom i vår världsdel för övrigt, där kroppåsen bibehållits. När
kroppåsen skulle »hyvas till väders», samlades ofta grannarna, särskilt
ungdomen, för att hjälpa till. Kraftiga hurra, slag med
timmerklubban eller ropen »kroppås, kroppås!» gåvo till känna, att den
kommit på sin plats. Röstklabben, vari den låg, bar särskilt namn, och i
urtagningen för åsen inlades skyddande och lyckobringande ting,
stundom också mynt eller — i Västmanland med kringliggande
bygder — »kroppåsbrev» med uppgift om husägare, byggmästare, årtal
och belysande förhållanden i övrigt, detta tydligen under inflytande
från dokumentnedläggningen i offentliga byggnader, vilket senare
bruk hos oss dock ej är vidare gammalt. I kroppåsen inskuros kors
samt namn och årtal. I Dalarna finnas exempel på att man bar
kroppåsen till en bäck och badade den, innan den uppsattes. Hos
östeuropeiska folk fick man ej bulta på kroppåsen, ty då skulle de inneboende få
huvudvärk. Under vår förhistoriska tid och äldre medeltid liksom ännu
ofta hos rysk allmoge löpte kroppåsen ut i djurhuvudform, och här ha
också ibland skallar av döda djur uppsatts. Vindskidorna eller de yttre
takträna ha sedan förhistorisk tid oftast skjutit upp i kors- eller
hornform, motsvarande vad som på rörhyddorna på romerska campagnan
kallas »porta fortuna» eller lyckobärare — och som i Skandinavien,
Tyskland och Ostbalticum ofta ha formen av två motställda djur.
Dessa gavelkors skulle hos värmlandsfinnarna värmas, rökas och
vattnas och ansågos lyckobringande. På Gotland gjordes de från början av
avskalade trädstammar med upptill bibehållna gröna ruskor. Mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
