Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Timmermännen och byteslaget. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyo Sigurd Erixon
olika sätt, oftast genom att en torr ruska uppsattes. I Hede socken i
Härjedalen sades, att när kroppåsen kommit upp, borde bonden bestå
på kroppåskanna. Gjorde han icke det, borde han hängas upp. De
skulle taga snören och binda på honom och hissa honom upp. En
parallell härtill är det tysk-franska bruket att binda byggherren för
att avpressa honom böter i dryckjom. I Sverige har man ofta gått så
tillväga att husägaren eller hans hustru upphängdes in effigie i form
av en docka i manlig eller kvinnlig gestalt. Lika vanligt är, att hänga
upp klädesplagg, ofta kvinnliga, för att beteckna, att husägaren är
en »snålkäring». Det är knappast troligt, att dessa
skandaliserings-symboler ha någon högre ålder. De äro tydligen uppkomna i vårt
land som en konsekvent utveckling ur de traditionella förutsättningar,
som i övrigt funnos och som ovan antytts.
Varken gillenas eller byteslagets roller voro utspelade med att husets
stomme var färdig och taket i ordning. Efter »husatingen» följde
på Gotland en särskild fest, »fynstargildet», fönstergillet, då
släktingarna kommo till gården för att önska tomtebolycka och som gåva
medförde små målade glasrutor med årtal, namn, bomärken och
figurer, bild 5—6. De insattes sedan i fönstren till minne. Nordiska
museet äger många sådana rutor från och med 1500-talet och framåt
i tiden, ofta utmärkt vackert målade. Bruket kan också påvisas i
Skåne och Danmark och har kommit från kontinenten, där det är
utbrett i västra Tyskland från Östersjön ned i Schweiz och där det
tydligen upptagits från kyrkor och stadsbyggnader. Om liknande sed
varit förknippad med de många målade glasrutorna från bondgårdar
i det övriga Sverige framförallt från Hälsingland, synes
folktraditionen numera ha föga eller intet att meddela om.
Andra »eftergillen» med praktiskt syfte ha också förekommit,
såsom då ungdomen i Dalarna, Västmanland och Värmland brukat
bjudas tillsamman för att »dansa upp stugan», det vill säga genom
flitig dans jämna av golvet. Från dessa liksom från inflyttningsgillena
måste vi dock här bortse.
För den, som söker vinna fasta hållpunkter beträffande vad som är
gammalt och ursprungligt eller nybildat eller relativt sent infört i
svensk folksed, erbjuda husbyggesederna vissa fördelar, genom att
timmermanslagens och andra byggnadsarbetares skråvanor inom och
utom Sverige lämna rikt jämförelsematerial. Om man sammanställer
dem och samtidigt jämför de olika sedvänjornas geografiska utbred-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
