Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett gammalt skåp. Av John Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 o
John Böttiger
slott och fatburshustrun därsammastädes, fingo detta uppdrag, hade
sannerligen ej något lätt arbete. Ehuru inventering ägde rum, hade
man nog en viss känsla av att, som det heter i ett protokoll »intet
någon finnes, som förstår sig på allt det, som finnes i skåpet, utan
behövdes att flere kunna vara tillstädes, som ej låter sig göra utan i
Stockholm». Inventeringen avstannade också; åtskilliga av
inventeringsmännen dogo, och det i juni 1694 började inventariet blev under
den höge donatorns tid icke avslutat. Först efter en ny, 4 år senare
företagen inventering ägde detta rum.
Skåpet flyttades så från sin gamla förvaringsort i slottet ned till
den kort förut inredda bibliotekslokalen i Gustavianum. Vänliga
skyddsandar vakade över detsamma, då under den stora eldsvådan i
maj 1702 »konststycket blev utur dess rum nedflyttadt och sedan,
salva bibliotecå, till dess förra ställe åter insatt». Svårare fiender än
lågorna, och om vilka berättelsen i detta sammanhang tiger, skulle
under detta århundrade hota detsamma. — Den dag, som är, står
Gustaf Adolfs konstskåp, post tot discrimina rerum, med kärleksfull
omsorg vårdat, på en hedersplats i en av universitetets högtidssalar. —
Nu skulle egentligen omtalas alla de härligheter, som finnas i skåpet.
Man skulle berätta om porträtten, miniatyrsakerna, skrivdonen och
den vackra pulpeten, apoteket, spinetten, det i skåpets fot gömda
bordet, toalettföremålen, de matematiska instrumenten, spelen,
kortlekarna, vapnen, de sällsamma etnografiska tingen, snäckorna, de stora
ormskinnen, Jerichorosen och andra naturalia m. m., men hur många
skulle väl ha lust att lyssna till en så lång berättelse? Det måste vara
till en annan gång — men vem vet, om den gången någonsin kommer!
Visst är, att det gamla skåpet är som en liten värld för sig. Man kan
ej komma inom dess rågångar utan förtrollning, och man glömmer
det man i våra dagar har kanske mest ont om, nämligen tiden. Något
som också synes av denna långa artikel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>