Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friaregåvor och trolovningsskänker. Av Sigfrid Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jo Sigfrid Svensson
som kom på nattfrieri eller att flickan steg upp och öppnade vid
gossens knackning, betydde i och för sig just ingenting. Fick han sitta vid
sängkanten eller till och med luta sig ned vid hennes sida, var detta ej
heller något att fästa sig vid. Men fick han slänga av sig rocken och
krypa under täcket, så visste han, att han var välkommen som friare.
Började så flickan fråga, hur mycket klockan kunde vara, och ville
själv få se, var detta en vink, att hon gärna ville låna den som
trohetspant, tills hon kunde utbyta den mot ett ur som lysningspresent.
»Jag gick utan klocka en tid)), berättar upptecknaren, »men jag visste
att den låg i gott förvar under en viss kudde. Alla som möjligen i
friareärenden besökte min flicka, lyfte på kudden eller också lät hon
själv klockan liksom oförvarandes komma till synes. Då visste de
besked och lomade iväg.» Men de visste ej, vems klocka det var. Om
en silversked från 1648, som vid 1800-talets mitt förevisades för en
lantmätare i Långsele socken i Ångermanland, berättades det, att en
friare på giljarstråt skulle ha en sådan sked i ett av knapphålen i sin
röck eller jacka. Uppgiften bekräftas från Jämtland, där det omtalas,
att en friare kunde ha en s. k. friaresked av silver nedstucken i vänstra
yttre bröstfickan på rocken, så att skaftet vid besöket syntes något
över fickans kant. »I sådant fall visste flickan genast vad det var
fråga om och kunde vara tillmötesgående eller avvisande allt från
början.»
Endast i undantagsfall ha vi vittnesbörd om hur hjärtats tysta
tankar klätts i ord. På ett mangelbräde i Nordiska museet från
Väver-sunda socken i Östergötland läser man: »Åt Maria Svensdoter har jag
N . .. gort deta kavelty den 9 agusti 1774. Jag håpas at Härn Gud
han vile böja Edort gärta så at ja får vara Edr huldast ven intil döden.»
Ett annat mangelbräde, daterat 1785, från N. Vi socken i samma
landskap är försett med följande inskription, bild 4: »Maiga
Linarts-dotter tag dätta mäd en trogen hand». Den vältaligaste av dessa
snidande friare — de äro väl också så sällsynta därför att skrivandets
konst var svår — är den Petter Larsson från Djura socken i Dalarna,
som den 2 november 1778 uppvaktade sitt hjärtas dam med ett
mangelbräde. Ur tvenne hjärtan spira blomstänglar upp, och mellan
dem synes en jägare med bössa, bild 2. Härinvid står att läsa: »Kom
min wän och låt os gå där wi höra foglar små)). Vid handtaget äro
inskurna tvenne bibelspråk: »Herren är min winning» och »Herren
är min herde mig skal intett fatas». Men har nu mangelbrädet verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
