Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den helige hieron ymus.
185
som om Quinten icke heller varit alldeles främmande för denna
behandling, om man får döma efter en liten tafla i Liechtensteingalleriet,
tillskrifven Patenir, men signerad Kvinten Masijs 1513. Signaturen
är uppenbart falsk, men möjligen återgår taflan till ett original af
Quinten. W. Valentiner har trott sig finna detta i Palazzo Rosso,
Genua, sannolikt utan skäl.*
Genom en ganska naturlig idéförskjutning har Hieronymus
också fått tjäna som exponent för den allmänt spridda vanitas-filosofien.
Denna lära, som af vissa författare framställts såsom utmärkande
för en svag och kraftlös tid, visade sig tvärtom under både
medeltiden och renässansen jämsides med den hänsynslösaste lifsbejakning.
Detta slags Hieronymustaflor äro samtidiga med de första
genrebilderna. De utmärka sig ofta för ett ostentativt framhäfvande af
förgängelsens attribut: dödskallen. Ett exemplar i slottet på Isola
Bella bär också inskriften »Homo Bulla», människan är en såpbubbla.
Ett annat i Rom, Accademia di S. Luca, säger: Cogita Mori.
Konsekvent härmed är att det bibelställe, som helgonet läser, är ett kapitel
af Job på grekiska (Uffizierna), annars är det vanligen Yttersta
domen. Tanken att allt är förgängligt är ju gammal som
människosläktet och har fått poetiskt uttryck hos framstående författare, bl. a.
i den medeltida latinska sång, som var känd äfven i Sverige:
Vanitatum vanitas,
Omnia sunt vana;
Nil sub sole stabile
In vita humana.
Men ingenting undgår sin förflackning. De största tankar och
de djupaste känslor förlora på att utminuteras i massa. Vi märka
faran redan hos Tizian, hvilkens Hieronymus är ett bravurstycke
som landskapsstudie och anatomi, men med en gest som icke
tillhör enslingen utan skådespelaren. Nästa steg tages af Caracci, som
icke längre har öga för annat än muskler och senor, men som också
hade större kunskap om dessa än vanliga dödliga. Hans
Hieronymus är en kalligrafisk fras af en arftagare till gammal kultur.
Det fordrades ett nytt och oberörclt folk för att aflocka motivet
några nya sidor. Antonio Pereda († 1669), en mästare från
Madridskolans bästa tid, har i Pradomuseet gifvit oss sin tolkning däraf.
För spanjoren är det extasen som skall betonas. Hieronymus
mediterar öfver den yttersta domen, hvars basun han tycker sig höra
(synes ej på reproduktionen.) Boken som han nyss har läst, dödskallen
* Les Arts Andens de Flandre. Ed. Tulpinck, Bruges 1904.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
