Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atlantiska oceanen — världens medelhav - Den stora bergskedjan under havet - Vad finner vi på havets botten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ig8 ATLANTISKA OCEANEN
VÄRLDENS MEDELHAV
Atlantiska oceanen.För våra förfäder
tedde sig oceanen i sin ändlöshet hemsk och
avskräckande, och de trodde den vara ett hemvist för
fruktansvärda odjur och havsvidunder. Vi
nutidsmänniskor har vant oss att under normala, fredliga tider
betrakta den vida vattenytan som en väldig väg för
världstrafiken, minst lika säker som någon järnväg.
Över den plöjer frakt- och passagerarlinjernas stora
fartyg fram och slår en bro över havet mellan Gamla
och Nya världen, medan den trådlösa telegrafen och
telefonen liksom undervattenskablarna blixtsnabbt
sänder meddelanden från kust till kust. Även
flygmaskinerna har ju för länge sedan besegrat den stora
vattengraven. Liksom Medelhavet under antiken blev
den då kända världens stråkväg, har i vår tid
Atlanten blivit ett hela världens Medelhav. Det andra
världskriget — liksom i viss mån redan det första —
visade också, att Atlanten under krigsförhållanden ej
längre utgör något säkert skydd mellan de olika
halvkloten. Under åren 1941—42 utkämpades det
förbittrade »slaget om Atlanten», dvs. Tysklands till en
början framgångsrika men slutligen misslyckade försök
att med undervattensbåtar och flyg lamslå den
livsviktiga allierade atlanttrafiken.
Av världshaven har Atlantiska oceanen den största
kommersiella betydelsen. I fråga om storleken
kommer den på andra plats; Atlanten är endast
hälften så stor som Stilla havet — arealen beräknas till
106 miljoner km2 eller mer än dubbelt så mycket som
Nord- och Sydamerika tillsammans. Dess
utsträckning från norr till söder uppgår, om man ej
betraktar polarhaven i norr och söder som självständiga hav,
De senaste årtiondenas ekolodningar har givit oss en
detaljerad bild av atlantbottnens profil. Ovanstående tvärsnitt från
Sydshetland via Sydgeorgien till Bouvetön i Sydatlanten
utgör ett exempel på vad man visste om havsbottnens
utseende före Meteorexpeditionen 1925—27 (undre profilen)
och efter ekolodningen (övre profilen). — På kartan nästa
s. motsvaras tvärsnittet av en linje dragen från ögruppen
nedtill t. v. i det närmaste horisontellt till den lilla ön,
Bouvetön, långt ute i Atlanten. Sydgeorgien är då den
bumeranglik-nande förhöjningen.
till ej mindre än 21 500 km. På det bredaste stället
har havet en bredd av över 7 000 km, på det smalaste
stället, mellan Kap Sao Roque i Brasilien och Kap
Palmas i Afrika, är bredden ca 2 500 km.
Den stora bergskedjan under havet
Efter uppfinningen av det s. k. ekolodet har vår
kännedom om Atlantens djupförhållanden och
bottentopografi blivit mer detaljrik, särskilt efter de 167 000
lodskott som 1925—27 utfördes av det tyska
expedi-tionsfartyget Meteor i Atlantens ekvatoriella och
sydligare delar. De betydelsefulla resultat denna och
senare expeditioner hemfört har tvingat kartograferna
att till stora delar rita om Atlantens djupkarta. Den
framträder nu i huvudsak på följande sätt. Den stora
ryggraden i det atlantiska bottenlandskapets byggnad
är en S-formad bergskedja, som sträcker sig från
norr till söder, Atlantiska centralryggen. Dess olika
partier bär olika namn, vid Island Reykjanesryggen,
mellan Storbritannien och Nordamerika
Telegrafplatån och söder om ekvatorn Challengerryggen. Denna
långa tröskel delar Atlantens bäcken i två
längsgå-ende dalar, vilkas botten ligger mellan 5 000 och 6 000
m, medan tröskeln i nästan hela sin längd har ett
djup som understiger 3 000 m. Åt båda sidor utgår
tvärgående ryggar, som förbinder centralryggen med
de kontinentalsocklar på vilka Gamla och Nya världen
vilar. De allra högsta delarna av denna bergskedja på
havets botten skjuter upp ovanför vattenytan och
bildar Azorernas ögrupp, S:t Paul, Ascension [asen’sjan],
Tristan da Cunha [kon’ja] m. fl. öar. -— Oceanens
största kända djup, 8 750 m, har uppmätts i Puerto
Ricograven utanför Västindien.
Vad finner vi på havets botten?
Havsbottnen består på 2 000—4 000 m djup av
slamavlagringar, bildade av kalkskalen av miljoner
smådjur, som levat och dött i havet. På större djup
(under 4 500 m) vidtar den s. k. djuphavsleran, som
är röd eller brun till färgen på grund av sin halt av
järnoxid och brunsten. Man har även påträffat korn
av meteorjärn i djuphavsleran. 1947—48
genomfördes en stor svensk jordenruntexpedition under
professor Hans Petterssons ledning ombord på skolskeppet
Albatross, varunder man bl. a. för första gången
försökte mäta tjockleken av de i Atlanten utomordentligt
mäktiga djuphavsavlagringarna. Den största
mäktigheten uppskattades till ca 3 km, vilket torde betyda
att avlagringen pågått i drygt 400 miljoner år -—• ett
minimimått på oceanens ålder. Under denna
expedition kom också det av docenten Kullenberg
utexpe-rimenterade nya kolvlodet till användning, med vars
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
