Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjäderfä — höns — ankor — kalkoner — gäss - Hönsskötselns utveckling i Sverige - Hönsen kräver noggrann skötsel och god vård - De i Sverige vanligaste hönsraserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
990 FJÄDERFÄ
HÖNS — ANKOR — KALKONER — GÄSS
FJÄDERFÄ. I den äldre litteraturen är det endast
tuppen, hanen, ej hönan, som omtalas. Till en början
utnyttjade människorna sannolikt icke hönsen som
äggproducenter men höll dem ändå som husdjur.
Hanegället var en bestämd tidpunkt, i förhållande till
vilken händelserna kunde fixeras, och tuppen var
därför en viktig tidmätare och väckarklocka, ja, kanske
hönsen enbart av denna anledning togs i människans
tjänst. I den nordiska gudasagan omtalas en hane, som
varje morgon väckte Valhalls kämpar, och i såväl de
nordiska länderna som många andra tillskrevs tuppen
en övernaturlig kraft. Hanegället fördrev gastar, och
den gamla seden att ha kyrktupp torde kunna
härledas från forna tiders tro på tuppens skyddande
förmåga mot elden och mot mörkrets makter.
Var och när hönsen först tämjdes är ej känt, men
man vet, att tama höns infördes från Indien till Kina
i 400 år f. Kr. Gamla kinesiska urkunder förtäljer, att
de föga sympatiska tuppfäktningarna var ett omtyckt
folknöje. De bidrog givetvis också till hönsavelns
ytterligare utbredning. Även till Egypten kom
tamhönsen mycket tidigt. Man lärde sig småningom, att
hönsen också var matnyttiga, och bibeln förtäljer, att
konung Salomo hade gödda kapuner på sitt bord.
Till Europa kom tamhönsen sannolikt från Persien,
där de dyrkades som heliga djur, och till Amerika
överfördes de första hönsen av Columbus 1493.
Hönsskötselns utveckling i Sverige
När hönsskötsel först började bedrivas i Sverige
vet man inte. I gravar från Björkö har man
emellertid funnit hönsskelett, och i landskapslagarna
förekommer stadganden beträffande hönsen. På
klostergårdarna bedrevs under 1500-talet en omfattande
hönsskötsel, och vid Johan HI:s hovhållning anrättades
under ett år icke mindre än 9 239 höns och 29 kapuner.
Hönsen uppskattades även under 1600-och 1700-talen,
men i början av 1800-talet synes hönsskötseln ha varit
stadd i tillbakagång. Mot århundradets mitt vaknade
intresset ånyo, och många nya hönsraser
importerades, men det var först på 1880-talet som en rationell
hönsskötsel började få insteg. År 1952 fanns det ca
8,5 miljoner värphöns i landet.
Hönsskötseln har kanske sitt största berättigande
som binäring i synnerhet till det mindre jordbruket.
Men det har också uppstått många stora, fristående
hönserier, där utfodringen helt och hållet måste
baseras på inköpta fodermedel. Oftast är de rationellt
-man skulle kunna säga fabriksmässigt — skötta, men
ej sällan måste driften nedläggas, ty deras
ekonomiska bärkraft är alltför känslig för växlingar i
konjunkturer och fodermedelspriser.
I vårt land bedrives hönsskötseln i största
utsträckning för äggproduktion, mindre för köttproduktion.
Vid medelstora och större hönsgårdar använder man
vanligen äggkläckningsmaskiner, och kycklingarna
uppföds i artificiellt uppvärmds.k. fostermoder
(kycklingmoder). Under de senaste åren har man vid större
hönsgårdar börjat använda buraggregat i flera
våningar, s. k. kycklingbatterier, där varje våning består
av en med radiator försedd värmekammare och en
större avdelning med lägre temperatur, där
kycklingarna utfodras. - De höns som inte längre kan
användas för äggproduktion göds vanligen, innan de slaktas.
En del hönserier har specialiserat sig på produktion
av slaktkycklingar. Dessa får kvargå i batterierna, tills
de vid 7-8 veckors ålder uppnått slaktvikt (omkr.
kg), eller också överförs de till enklare gödburar,
så snart de kan undvara batteriernas värme. Stundom
kastreras tuppkycklingarna och slaktas vid 8-12
månaders ålder. Dylika s. k. kapuner har bättre
köttkvalitet än vanliga slaktdjur.
Hönsen kräver noggrann skötsel och god vård
Ett hönshus skall vara dragfritt och tillräckligt
vinterbonat samt försett med stora fönster.
Hönsen är utpräglade vanedjur och reagerar
omedelbart, om de inte utfodras på regelbundna tider. De
är i rätt hög grad allätare, och där endast ett litet
antal hålls har givetvis köksavfallet stor betydelse som
fodermedel. Av vegetabiliska fodermedel använder
man säd (vete, havre, majs) och produkter därav,
hömjöl, grönfoder, rotfrukter m. m. Bland de animaliska
fodermedlen är mjölk och mejeriavfall samt kött- och
fiskfodermjöl av största betydelse. Mineralfoder
(krossade ben, snäckskal etc.) får inte heller saknas vid
utfodringen.
Hönsens värpförmåga kan vara helt avgörande för
hönsskötselns ekonomi. För att belysa detta kan
anföras, att det åtgår omkr. 6 foderenheter för
produktion av 1 kg ägg, om en höna av viss storlek har en
årsavkastning av 100 ägg, men endast 3,5 foderenheter,
om avkastningen stiger till 200 ägg. Hönans
äggläggning är störst under första produktionsåret, något
lägre under andra och minskas under tredje året i så
hög grad, att utgifter för foder och skötsel knappast
täcks.
De i Sverige vanligaste hönsraserna
Skilda meningar har gjort sig gällande beträffande
hönsens härstamning. Mest sannolikt torde vara, att
det indiska Bankivahönset är tamhönsens stamform.
Bland de s. k. lätta raserna, vilka utmärks av flitig
värpning utan ruvlust, intar vit Leghorn främsta
rummet och är den i Sverige helt dominerande rasen. Re-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
