Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén - II. Om bönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lO meddelanden och aktstycken
är af fögo wiktighet, emedan bönenes realité och wäsenteliga
egenskaper icke bestå i utwärtes ord och omständigheter i wissa
åt-bäfwor, manér, tider1 och rum, utan egenteligen däruti består en
trogen bön, at bönenes helige ande får ledigt effter sin wisa wilja
boija wår hog til Gud, at wår ande med kärlig inclination lådar wid
Gud, ser på honom, förbidar hans hälsogifwande wärkning, besök
och gåfwor m. m.
§ ii. David war en flitig bedjare men brukade icke alt jämt
en muntelig bön utan sade i Ps. 38: 10: »Herre, för tig är alt mit
NB begär, och min suckan är dig intet fördold». Och åter i Ps.
123: 2: »Si såsom tienarenas ögon uppå deras Herras händer se,
såsom tienarinnones ögon uppå sina frues händer, altså se vår ögon
på Herran wår Gud, til des han os nådelig warder». Och Ps. 10:17:
»The fattigas NB trängtan hörer tu, Herre, deras hiärta är wisst,
at dit öra aktar därpå». Häraf kan ses, at Davids böner woro
stundom inwä.rtes, allena i hans anda fördolda men Gudi nog uppenbara.
§ 12. Under tiden brister denna inwärtes trängtan ut i
häff-tigt rop (Ebr. 5: 7), stundom yttras den i jämt tal, äfwen androm
til hielp, som åhöra wilja (Joh. 17 cap.), i andra tilstånd och tider
wisar den sig allenast i ganska stilla munnens rörelse, såsom det om
Hanna berättas i 1 Sam. 1:13. Hon »talade i sit hiärta, allenast
hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes intet».
§ 13. Såsom nu desse böne-wisen äro af Skrifften
uppen-bare, så kan ock af Rom. 8: 26 ses, hwad de i böne-öfningar
fortgående siälar erfara, nemligen at Gud stundom så indrager deras anda
i sig, at de intet kunna bedja, med denna grofwa tungans
lekamliga röst och långsamma liud i den yttre naturen. Bese Ps. 68: 14,
Zeph. 1: 7, Hab. 2: 20.
§ 14.2 Jag förkastar intet, at somlige (utan lags påläggande)
utwälja sig wissa stunder til bön och betraktelser (såsom David
och Daniel giorde, Ps. 55: 18, Dan. 6:10), hälst då de hafwa mycket
tilfälle til förströelser wid sina utwärtes beställningar eller ock
befinna sig owahnda wid Guds stadiga umgängelse. Jag önskar
fast mer, at de som sielfwe äro frie wille så bruka sin frihet, at de
åtminstone wissa stunder (til at begynna med) tilwahnde sig at
hålla sinom Gudi sällskap i hans k. närwarelses i akt tagande. (Job.
22: 22, Gen. 17:1), och at de, som äro rådande öfwer andras kroppar
1 N. 1980 c och d samt T. 269 b, medan V. och T. 269 har bilder.
2 Paragrafbeteckning utsatt blott i N. 1980 d och T. 269 b; saknas i V.,
N. 1980 c och T. 269.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
