Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från en resa i Finland hösten 1900. Af John Ternstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverallt, och mycket har under de sist gångna åren
kommit i dagen, som bekräftar detta äfven med afseende på
Finland. Om också detta icke bör väcka så mycken
förvåning, må det dock djupt beklagas.
Det är bekant, hvilka hårda öden gått öfver det
finska folket under de år, som förflutit sedan tiden för
mitt besök där. Men det som nog icke är hos oss så
allmänt kändt är den djupgående splittring inom folket själf,
som däraf redan blifvit och kanske än mer kommer att blifva
en följd. Man begär för mycket, om man menar, att sådant
nu i Finland ej skulle ha skett. Men det gör ställningen
ej mindre sorglig och vemodsfylld. Mycket svårt har
finska folket fått genomgå; hvad det nu lider, får
säkerligen ej räknas till det minsta. Men ställningen bör icke
ses hopplös. Ett folk, som ännu har bevarad så mycken
ädel, sedlig och religiös kraft som det finska, skall icke gå
under. Man får fastmer hoppas, att den gudomliga
skickelsen har åt detsamma förvarade tider af upprättelse för
hvad det nu lider. Det ligger för ett folk ett stort anbud
däri, att det, såsom nu det finska, från alla sidor trängas
till att för skyddet af sina högsta och dyrbaraste intressen
se upp blott till Gud efter hjälpen. Måtte finnarne rätt
fatta innebörden af detta anbud. Erinringen om att jag
vid mitt korta besök i Finland lärde känna så många dess
barn, som på allvar vilja göra detta, och hoppet om att
de bland sina landsmän hafva många likasinnade bröder
och systrar, står för mig som mitt både ljusaste och
ljufvaste reseminne. Det är likt den gryning, som säkert
bådar dagens frambrytande äfven efter den mörkaste natt.
Därför vill jag till dem, som kunna åtlyda den, framföra
den anmaning, hvilken gafs mig som den sista hälsningen
från en finsk man, då jag lämnade landet, genom
slutorden i prostens H:s i Vasa bref: »Bed Gud för oss och
för vårt arma land!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
