Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Inför fyrahundraårsminnet av Gustav Vasa. Av Teodor Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inför fyrahundraårsminnet av Gustaf Vasa.
Tal vid gåstrikarnas minnesfest i Ovansjö kyrka den
23 juni 1923.
När Gustaf Vasa, i den säkra känslan av att han
snart nått sitt livs gräns, stod inför sitt svenska folks
ombud vid sin sista riksdag 1560 i Stockholm, talade
han de avskedsord, som i snart 400 år gömts i våra
hävder såsom en hälsning från en av Sveriges största
söner. Dessa ord ha blivit ett dyrbart testamente till
eftervärlden.
I detta gripande tal erinrar den gamle
Vasakonungen om, i hur stort betryck det kära fäderneslandet
fordom varit under främmande herrskap,
enkannerligen på det sista under den omilde tyrannen konung
Kristian, vilken Gud lät straffa och genom honom
utdriva. Så fortsätter han: ?’Ty bör oss, så hög som
låg, så herre som tjänare och undersåte, ung såväl
som gammal, samma Hans gudomliga hjälp och
förlossning aldrig förgäta.
Ty ho eller vad man var jag till att förjaga en
slik mäktig konung, som icke allenast hade att regera
över try konungariken, utan ock var befryndad med
den väldige kejsaren Karl,-med det namnet den
femte, så ock med de förnämste furstar uti Tyskland.
Men Gud drev verket och gjorde mig till sin
un-dersman, genom vilken Hans allsmäktighet skulle
uppenbar varda !" Så hade det allt jämt varit i fyrtio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
