Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1923
Två svenska nunnor.
Dalkullan som blev
abbedissa.
Har varit abbedissa
i 35 år.
En svensk katolsk syster,
Madre Elisabeth, har
anlänt till Sverige. Madre
Elisabeth kommer emellertid
icke hit upp på något slags
martyrfärd. Hon stannar
här en tid för att i
fosterlandets kalla friska luft söka
bot för malarian, som i
halvårsvis hållit henne i hög
feber, nästan hindrat henne
från att äta och f. ö.
ytterligare försvårats genom
magsår — hon känner sig redan
bättre. Men säkert skulle
moder Elisabeth icke så länge
hålla sig borta från sina
döttrar i klostret, om hon icke
hade en kär tanke att
bära fram till sitt fosterland:
den att det gamla Birgittahuset, svenskhetens vackraste
minne i Rom, åter bör bli svenskt. Karmeliternunnorna
bo i Birgittahuset, och deras stränga klosterregler
tillåta dem att endast två gånger om året visa
Birgittarummen för främlingar.
Den ena gången är till på köpet den 23 juli då den
starka hettan har drivit bort alla svenskar från Rom.
Birgittarummen äro nu tre. I dem levde Birgitta och
hennes dotter Catharina, och ett av rummen var deras
lilla matsal, som står i orubbat skick med sitt bjälktak.
Madre Elisabeth, denna milda kvinna med en
järnvilja, som håller henne uppe och verksam trots svår
sjukdom, hette ursprungligen Hasselblad och är född i
Västergötland men kom endast några månader gammal
till Dalarne.
Hon kom som sjuksköterska i Amerika först i beröring
med katolicismen och övergick där till den nya tron.
I Rom har hon varit i 35 års tid som abbedissa för klostret
och på de senaste tjugu åren har hon ej varit på besök
i Sverige. Utom henne finns bland klostrets tjugoen
nunnor ytterligare en svenska, syster Helena från Skåne.
Birgittanunnorna ha även ett kloster i England — det
äldsta av alla — ett i Mänchen, två i Holland och ett i
Rom samt fem, något olika inrättade i Spanien.
Här hemma har Madre Elisabeth passat på att hälsa
på sin 83-åriga moder, som bor i Lindesberg, och sin
bror, disponenten Frans Gustaf Hasselblad i Djursholms
Danderyd.
Madre Elisabeth har grundat det nuvarande
Birgittinerklostret i Rom. Hon önskar livligt att
karmeliternunnorna kunde köpa det gamla Birgittahuset, som kom ur
svensk ägo under Napoleonskrigen. Dessutom umgås hon
med planer att grunda ett katolskt vilohem i Djursholm.
Madre Elisabeth.
222
Lotten Ehrenpohl — ett
svenskt kvinnoöde.
40 år som nunna i ett
holländskt kloster.
Ute i det av Madre
Elisabeth nyöppnade katolska ’:
hemmet på Djursholm hänger
bland andra tavlor med
religiösa motiv, som pryda 4
väggarna, ett allegoriskt
porträtt av den heliga
Birgitta, och målat av en av
dessa svenskor som tagit
slöjan och begravt sitt liv inom
klostermurar. Syster
Marie-Catherine hette hon under
de nära 40 år hon som nunna
tillhörde Birgittinerklostret
Mariehaart i Weert i
Holland. Men Lotten Ehrenpohl
var hennes verkliga namn
och hon tillhörde en gammal
svensk adelssläkt med
ursprungligen polska anor. Det
är endast några år sedan hon över 70-årig dog — hon
fick t. o. m. uppleva början av världskriget, som drog
fram över hennes eget kloster — och ännu leva här
hemma i Sverige en yngre syster till henne, en svägerska
och brorsbarn.
Lotten Ehrenpohl var en mångsidigt begåvad kvinna
och under sitt klosterliv fick hon särskild användning
för sin icke obetydliga talang som målarinna. Sin
utbildning hade hon fått under professorerna Scholander
och Boklund och deras barn voro bland de första
elever hon hade den tid hon som ritlärarinna måste
skaffa sig sitt levebröd. Vid akademien erhöll hon flera
gånger premier och stipendier.
Genom umgänge med katoliker, dels under sin tid
som lärarinna vid den katolska skolan i Stockholm och
dels genom sina förbindelser med änkedrottning
Josefinas hov — en syster till henne var sekreterare åt
änkedrottningen — ökades hennes sympatier för katolicismen.
Men först vid 34 års ålder övergick hon formellt till den
katolska läran under ett besök i Schlesien.
I föräldrahemmet sörjde man mycket över äldsta
dotterns katolska sympatier, men lyckades ej rubba
hennes tro, som växte sig alltmera fanatisk. Hemma
bodde hon i en så gott som oeldad skrubb, möblerad blott
med en halmkudde och en stol, närmast kroppen bar hon
det grövsta ylletyg och kring livet en stålring, som
formligen åt sig in i köttet. Och det vackra, långa håret
fick falla för saxen.
År 1877 fattade hon sitt slutgiltiga beslut, vände för
alltid hem och hemland ryggen och inträdde som novis
i det holländska klostret, där hon efter ett par år avlade
de slutliga klosterlöftena. Och där levde hon sedan sitt
liv under bön och arbete och i strängaste isolering från
yttervärlden.
Lotten Ehrenpohl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
