Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Samhällsskönheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
LIFS LINJER
Han föraktas af båda parterna och af hela mänskligheten. Han
är fiende till sig själf, till nutiden och framtiden» ...
I vissheten att arbeta för denna, att tillhöra denna hämtar
arbetaren sitt mod och sin styrka i striderna liksom ur denna
visshet äfven hatet väller till de, den gemensamma saken
svikande. Och dock förvånas man öfver en och annan
våldsbragd från de, under stora personliga offer kämpande,
deltagarna i en strejk eller look-out! Hela den borgerliga pressen
ropar då om »socialismens tvång» och »arbetets frihet». Men
att de strejkande gång efter annan utan våldsamheter åse
strejkbrotten, detta talar man ej om. T. ex. senast 1905 i
Motala, där själfva ordningsmakten vitsordat arbetarnas
beundransvärda behärskning!
3) Vissa socialismens förkunnare tänka sig att de unga,
som ägna sig åt litteratur och konst, vetenskap och
uppfinningar eller andra yrken för hvilka den fulla personliga
friheten är lifsvillkor, af samhället böra tillförsäkras ett
existensminimum, som sedan — i mån af efterfrågan på deras verk
— kom att stegras, alldeles så som det nu sker, med den
skillnad att detta existensminimum i regeln fattas, under de
svåra kampåren innan erkännandet kommer! Förblifva de unga
däremot improduktiva — eller frambringa de värdelösheter —
komme de, efter en viss tid, att förlora detta existensminimum.
De nödgas då skaffa sig sitt uppehälle på annat sätt, tills de
slutligen genom arbete på sina fritider — om detta lyckas —
åter kunna bevisa sin rätt till skapandets frihet på det
ursprungliga området. Den utgallring, som kritik och publik,
mecenater och akademier nu besörjer på ett tillfälligt och ojämnt
sätt, blefve således mer målmedveten. Och den kamp mot
orättvisa och oförstånd, afund och härsklystnad, som äfven då
förblefve oundviklig, vore så till vida mildrad, att den rena
nöden icke försvårade kampen. Snillet är genom sin egenart
städse försäkradt om tillräckligt motstånd för att ej undgå
nödvändigheten att till det yttersta spänna sina krafter. Men
det skulle ej, under sina första kampår, behöfva splittra sig för
att ej svälta ihjäl. Och detta är den enda af lifvets hårda
erfarenheter, samhället bör bespara snillet I Obegåfningen åter
skulle ej i det oändliga kunna utdraga sina misslyckanden,
såsom föreningsbeskyddade och akademiomhuldade frambringare
nu kunna det.
Dessa halfbegåfningar skulle nödgas till en snabbare
uppgörelse med sig själfva. Och detta lifvets hårda tvång kan
samhället hvarken spara oförmågan eller förmågan. Att äfven
en sådan ordning kunde ge rum åt fördomen — i och med
flertalsbesluten — är själfklart. Men de afgörande
»yrkesföreningarna» — författarnas, konstnärernas, vetenskapsmännens,
uppfinnarnas — komme med nödvändighet att inom sig hysa
alla synpunkter, då de ju komme att innesluta alla yrkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
