Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle ha uttalat sina protester till Leoncia om en av
dem varit allena med henne. Men ändå hade de alla
tre en hemlig och pinsam känsla av att den blindes
åsikt var den rätta. Och medvetandet av något orätt
vilade tungt på deras hjärtan.
Ett prassel och brakande i buskarna ledde deras
tankar åt annat håll, och haciendadon med flera
följeslagare kommo ridande utför canyonbranten på
halkande och snubblande hästar. Han hälsade ridderligt
och vördndsfullt på Solanos dotter och knappast
mindre hjärtligt på de båda män med vilka Enrico
Solano gjort gemensam sak.
”Var är er ädle far?” frågade han Leoncia. ”Jag
har goda nyheter åt honom. Under veckan sedan jag
såg er sist har jag legat sjuk i feber. Men genom
raska budbärare och gynnsamma vindar på
Chiriqui-lagunen till Bocas del Toro har jag fått använda
regeringens trådlösa telegraf — Jefen i Bocas del Toro
är min vän — och har trädt i förbindelse med
Panamas president, som är min gamle kamrat, vars näsa
jag har gnott i smutsen lika ofta som han min i vår
barndom, då vi voro skolkamrater i Colon. Och jag
har fått det beskedet att allt är godt och väl, att
domstolen i San Antonio har misstagit sig genom el Jefe
politicos alltför stora nit, och att allt är förlåtet och
juridiskt och politiskt glömt — allt som anförts emot
den ädla familjen Solano och deras båda ädla
gringo-vänner.”
Här bugade sig haciendadon djupt för Henry och
Francis. Men så fick han sikte på peonen, och hans
ögon blixtrade av triumf.
”Guds moder, du har inte glömt mig!” utbrast han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
