Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Riksdagsperioden 1840—41 och Karl Johans sista regeringsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
SJÄLSODLINGENS KRAF —
OCH MAGENS. 215
M’ W
så att han den 13 maj gaf luft åt harmen. Statsutskottet hade
för vetenskapsakademiens behof tillstyrkt väl —. 2300 rdr b:ko
imindre,
än hvad akademien önskat erhålla, men dock 1 000 rdr
b:ko mer ,
än hvad k. maj:t i nåder äskat, och fick ändå skarpa
förebråelser för njugghet. Då begärdes ordet af
Hr Hierta. »Jag ber böglofliga ridderskapet och adeln förlåta mig,
om jag vid detta tillfälle icke kan undgå att uttrycka min förundran
att höra några värda talare göra anmärkningar mot statsutskottet, äfven
i sådana fall, då det gått tillväga med vanlig frikostighet, och att
ända ifrån det ögonblick, då statsregleringen började att diskuteras hos
ridderskapet och adeln, ingen enda röst har höjt sig att yrka på någon
minskning i utgifterna, utan alla endast hafva ropat på mera! mera!
Mina herrar! Jag anser mig ännu en gång böra bedja om ursäkt, att jag der-
för, äfven inom detta rum, vågar göra den hemställan, om det icke vore
’
skäl, att detta höglofliga stånd någon enda gång kom i håg, att det ej
ensamt utgör hela representationen, att det äfven finnes andra stånd,
’
ombud för de närande klasserna, som anse sig hafva en fullkomligt lika
stor rätt att representera svenska nationen, och huru vida det icke der-
för vore skäl, att det höglofliga ståndet äfven vid något tillfälle afsåg
nationens behof af lindring i sina utskylder och förbättring i sina vil-
kor, ett behof, så allmänt och enhälligt uttryckt vid så många tillfäl-
len under detta riksmöte inom de öfriga stånden, att det icke af någon
kan tnisskännas.»
Landtmarskalken uppropade nu
Hr von Hartmansdorff. »Jag tror, att det är vissa personer inom
vårt land, särdeles tidningsskrifvare, som borde ihågkomma, att de icke
representera svenska folket. Att här representera en del deraf, dertill
hafva vi laglig rättighet. Jag tror till och med det vara adelns pligt
att representera den upplysta delen af svenska folket. Vi veta hvad
själsodlingen kräfver, och det är derför vår skyldighet att äfven tala
för andra kraf än magens. Jag har förut yttrat, att jag skulle visa,
att medel till nödiga utgifter finnas utan folkets ytterligare betun-
gande. — — — — — — — — — —
—.
— — — — —
Sedan Hartmansdorff slutat och ytterligare några talare haft
ordet, gafs det å nyo åt
Hr Hierta. »Jag skall icke genmäla de sista värda talarne med
samma värme, som de riktat mot mig. Deras uppträdande är blott ett
bevis på den sinnesstämning jag afsåg, då jag på förhand tog mig
friheten begära ridderskapets och adelns ursäkt för den erinran, .hvar-
med jag vågade uppträda.
—
Hvad särskildt beträffar det sidohugg,
hr von Hartmansdorff tyckes hafva ämnat åt mig, så skall det icke det
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
