Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan Jösse Nilsson och Herman Behrmnn
drogo söderut och eröfrade fogdeboearne i
Småland drog Engelbrekt upp genom Nerike till
Örebro* Nu var Mats Kàtüllierg villig at| uppgifva
slottet. mot erhållande at’ 1,000 mark i penningar.
Engelbrekt beqvämade sig att nppfylla detta
vilkor, erhöll slottet och satte sin bror till
höfding deröfver. Derpå tågade han ned till
Axe-vall i Vestergötland. Af detta slott som fordom
varit stort och präktigt, finnes numera intet spår.
Vid denna tid innehades det af Anders Nilsson,
en dansk fogde, som var mycket, hatad af
Vest-göta allmoge. Då Engelbrekt kommit dit,
sammankallade ban Vestgötarne. hvilka genast villigt
anslöto sig till honom. Derpå kräfde ban ett
samtal med fogden, som också infann sig i
lägret. Engelbrekt fordrade, att slottet genast skulle
uppgifvas, men dertill ville ej fogden beqväma
sig. Det blef derför belägring af, och den drog
lätige ut på tiden. Engelbrekt lemnade derför
befälet öfver belägringsnären åt Erik Puke, och
drog sjelf längre söderut,
Han hade dertill starka skäl. Konung Erik,
som nu funnit, att resningen icke var att leka
med, och att rådet ej mäktade kufva, ämnade
nu sjelf med en dansk här inbryta i Sverige.
Rimkrönikan berättar derom:
Då konung Erik det försann,
att Engelbrekt så slotten vann,
ban skref sin bref kringom Danmark
och samlade sig un väldig här.
Till Sverige ville ban fara
och hugsade der intet spara.
Engelbrekt drog nu nedåt södra Vestergötland,
der två fästen, Oppensten och Uresten, brandes
och i grund nedgjordes. men deras höfdingar
fingo draga bort oskadda. Derefter inbröt ban
i norra Halland, medan Herman Behrman, som
nu med sin här tillstött, inbröt i det södra.
Varberg öppnade tör Engelbrekt sina portur,
hvar-eftet ban drog ned mot Falkenberg. Detta slott
hade under tiden af Behrman stormats.
Stormningen hade väl blifvit afslagen; mon fogden,
som funnit, att han icke kunde uthärda en nv
sådan, stack slottet i brand och seglade sjelf
bort på skepp, som lågo tillreds i hamnen. Då
Engelbrekt kom fram. var slottet blott en
grushög. Nu ryckte de förenade härarne mot
Halmstad, som genast öppnade sina portar. Derefter
gick tåget ned mot Skåne. Men när Engelbrekt
kom till trakten af Laholm, såg han på andra
sidan Lagaän ett ficndtligt läger. De skånska
herrarne hade på konungens bud rustat sig och
höllo sina skaror stridsfärdiga söder om slottet.
Engelbrekt lägrade sig pä norra sidnn. Här
stodo båda härarne mot hvarandra i flere dagar,
utan att den ene vågade angripa den andre.
Slutligen öfverenskoms om en fred, som skulle
råda mellan Sverige och Skåne, samt icke
brytas förrän efter 12 veckors uppsägning.
Derefter bröt Engelbrekt med sin här upp och
anträdde hemvägen. I Arboga hemförlöfvades
bönderna. De kände sig nu hafva utfört ett
storverk, då de med samlad styrka brytit ned våld
och väld. och de visste med sig, att de, om så
behöfdes, skulle kunna göra detsamma cn gång
till.
Medan Engelbrekt ännu var vid A scevall,
uppsatte rådet i Stockholm en skrifvelse, deri det
afgjordt uppsade konung Erik tro och lydnad.
Donna skrifvelse undertecknades sedermera
äfven af Engelbrekt och Erik Puke. Nn hade
imellertid konung Krik fått sin härsmakt samlad.
Med en flotta af tio skepp lade,, lian ut frän
Köpenhamn. Men en del af dessa förgingos ttn
der en storm utanför Bornholm, och sjelfva
höf-diugeskeppet Rosenkrans, på hvilket konungen
befann sig, förgicks i Kalmar sund; sjelf kunde
konungen endast med möda räddas. De öfriga
skeppen ankommo i början af november till
Stock-bolmsskären.
Men här fick konungen till sin häpnad se
bondehären samlad. Vid underrättelsen om det
fiendtliga härnadståget hade Engelbrekt utsändt
hudkaflar åt alla håll. Allmogen strömmade
ock i mängd tillsamman. Engelbrekt sjelf, med
nerkingar och vcstmanländingur, lägrade sig på
Långholmen, södermanländingarne höllo till
utanför Stockholm, vid "södra port",
uplåndin-garne framför "norra bro". Bönderna voro
lifvade af mod och stridslust:
beskärma Sverige de hade akt,
de räddes ej för konungens makt.
Konungen besatte emellertid
Gråmunkehol-men med 400 man, samt förlade äfven folk på
Helgeandsholmen. Han fann emellertid snart,
huru omöjligt det var att upptaga striden mot
den väldiga bondehären och inledde derför
underhandling med rådet. 1 Helgeandshnset på
Helgeandsholmen uppgjordes slutligen, den 15
november, en dagtingan, enligt hvilken
stillestånd skulle råda tills i september följande
året; då skulle alla tvister afdömas af 12
riksråd, tre från hvardera riket, hvilka borde
sammankomma i Stockholm; under tiden skulle allt,
som af Engelbrekt och Erik Puke gjorts,
förblifva i orubbndt skick; ingen konungens fogde
fick derunder ega rätt att utkräfva skatt eller
komma till någon bonde. Sedan konungen
ingått dessa öfverenskommelser, samt inlagt 600
man på Stockholms slott, afseglade han åter till
Danmark.
På nyåret 1435 sammankallades ett riksmöte
till Arboga. Der infunno sig riddare och
svenner, biskopar och prelater, köpstadsmän och
.riket mena1- (allmogen). Detta möte kan
betecknas som den första svenska riksdag, hvilken
således framgått ur den stora folkresningen ocli
hade till uppgift att häfda cn på folkdömet
hvilande, lagbunden ordning. Här valdes
Engelbrekt till rikshöfvidsman, och höfdingar tillsattes
i alla landskapen att vaka öfver såkerheten,
„om någon ville mot riket fara." Herrarne voro
väl icke så alldeles med om detta, men tör
ögonblicket måste de låta bönderna råda.
Folk-makteu stödd på lag och gammal god sedvänja,
stod äunu under vapen; först sedan
allmogehären upplösts, kunde denna af herrarne med list
dåras och slutligen för någon liten tid med våld
böjas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
