Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gruf-Tomten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUF-TOMTEN.
273
o
sa
sinne, sa skulle det icke hafva någon makt öfver en;
men hvem kan väl vara det ?" sade gubben i samma ton.
"Åh, det har jag icke hört," svarade Erik syn-
barligen Öfverraskad.
"Hvad mente du då?"
"Det ar detsamma/’ sade han undvikande och
knäppte upp och igen de runda stålknapparne i sin
väst med tankspridd min.
"Jo, ser du, jag var icke mer an en sexton ars
pojke vid pass, när en af kamraterna, den raskaste
och starkaste af oss alla, en sa hurtiger och gläder
sven som någonsin du nu ar, en dag arbetade der
nere helt ensam på ett ställe. Det var då icke längre
bort derifrån jag satt och borrade, an att jag såg hans
bloss när jag lutade mig fram, ty gråberget gick ut i
en spets emellan oss. Bäst jag sitter, sa ropar han
på mig med en sa qväfd röst, att jag icke kände igen
hvem det var; jag trodde först att någon olycka
skett, ty de sprängde den dagen på ett annat håll i
grufvan och skotten hade dånat och dallrat i öronen
på mig en lång stund, som om hela berget skulle
falla öfver mig; jag lyssnade, och nu ropade han om
igen, då sprang jag fram och såg att han fallit på
knä och höll händerna öfver Ögonen, ’Jon,’ sa’ han,
när jag kommit fram, och tog tag i min hand sa
hårdt som om han haft jern i fingrarne, ’jag såg gruf-
tomten i remnan der, och jag känner att jag ska’ dö,*
’Åh, det inbillar du dig kanske bara,’ sade jag för
att trösta honom, men jag kände hur blodet kall-
nade i mig. ’Bes på dig och låt oss gå upp,’ fort-
for jag och ville lyfta upp honom, men han var
tung som tio koppartackor och sade sa sakta att jag
knappt kunde höra honom: ’Just som det sista skottet
dånat, sa kände jag som om en blåsbälj med kall
luft susat emot mig ur remnan här, och ett blekt
ansigte med ett par stora förskräckliga ögon syntes
i berget framför mig. Jag förstod strax att det var
tomten och att min stund var kommen; det var som
om jag skulle qväfvas och sa ar det nu igen... jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
